Wikisource

Om 1607 års upplaga af Uplandslagen

Om 1607 års upplaga af Uplandslagen
av Leopold Fredrik Leffler


[ titel ]

OM

1607 ÅRS UPPLAGA


AF

UPLANDSLAGEN


af

LEOPOLD FREDRIK LEFFLER.


Upsala Universitets Årsskrift 1880

Filosofi, Språkvetenskap och Historiska vetenskaper. III.


UPSALA 1880

esaias edquists boktryckeri
[ 1 ]

Om 1607 års upplaga af Uplandslagen.

Af

Leopold Fredrik Leffler.


Uplandslagen[1] utgafs för första gången af trycket år 1607. Hvem den man var, som ombesörjde denna upplaga af UL., är obekant. Man har gissat på Johannes Thome Bureus, men utan giltiga skäl[2]. Jag angifver i det följande utgifvaren af 1607 års upplaga af UL. med förkortningen utg.

Den handskrift, hvarefter UL. 1607 utgafs, har ej sedan återfunnits och torde väl få anses vara förlorad. Schlyter har flerstädes uttalat den åsigten, att denna handskrift vid aftryckandet ej blifvit samvetsgrant följd af utg., utan att »många af de i 1607 års upplaga befintliga olikheter med nu i behåll varande handskrifter äro af den beskaffenhet, att man med mer eller mindre visshet kan påstå att de ej funnits i någon handskrift», medan han åter anser, att »en del» afvikelser äro »af sådan beskaffenhet, att de hvarken synas kunna tillskrifvas vårdslöshet eller uppsåtligt gjorda ändringar», hvarjämte han upprepade gånger talar om af utg. gjorda »förfalskningar»[3]. Med anledning däraf, att en från Olai Petri text af »hednalagen» betydligt afvikande textredaktion af detta gamla [ 2 ]lagfragment finnes aftryckt i ett tillägg i 1607 års upplaga af UL., nödgades jag att egna närmare uppmärksamhet åt denna af Schlyter framstälda åsigt[4]. Efter den af mig därefter verkstälda granskning af det sätt, hvarpå 1607 års utg. förfarit, och af de omständigheter, hvilka Schlyter särskildt framhållit som bevis för sin mening, är det mig omöjligt att ansluta mig till denna, så vidt den afser uppsåtlig förfalskning af utg. Den slutföljd, hvartill jag kommit, har närmast betydelse för uppfattningen af 1607 års text af hednalagen, och det är ock med anledning däraf, som jag ansett mig ej böra underlåta att offentligen redogöra för nin uppfattning af 1607 års upplaga af UL.; men en del af undersökningen torde äfven vara af ett allmännare intresse. Bland annat beröres det spörsmålet, om en man i början af 1600-talet sökt efterhärma 1300-talets svenska språk i en längre, sammanhängande framställning.

Jag företager först till pröfning det fall, som nu senast antydts. Ett längre ställe i UL. af 1607 anses nämligen af Schlyter vara af utg. helt och hållet uppdiktadt (»ingenio editoris impressi codicis deberi»)[5]. Såsom skäl för detta omdöme angifves af Schlyter, att det år uppenbart (»manifestum») »regulas priscæ linguæ auctori non satis cognitas fuisse» (UL. Schl. s. 7, n. 39). Det är altså nödvändigt att noggrant undersöka språket å nämda ställe, som för den skull här aftryckes:

Thässin Laghbok war giör ok skriwin sidhän Gudh war födder, Thusand Hundradhum twem, Niutighi ok fäm arum: Närwarande thässum snällum mannum. Af Tiunda landi: Härra Andres Vpsala Prowaster tha, Härra Rödh Kiäldorsson, Härra Bändikter Boson, Vlwer Laghmandsson, Haghbardär af Sudherby, Andres af Förekarlaby, Thorsten af Sambrom. Af Attunda landi: Härra Philippus af Runby, Hakun Laghmadher, Äskil Skiälgi, Sighurder domari, Jowan Gasabogher. Af Fiädhrunda landi: Vlwer af Ödhnistum, Göthriker ok Vlwidin Domare. Thär til kalladhus allir flästir wittrir madher af thrim Folklandum, badhe Länsmän ok Domare, Ok allum samtyktis at thämma laghum, är Byrghir Laghmadher lät i thässa bok skriwa, mädh aldra thera radhi, är wir hawm nu optalt. (I slutet af Konung Byrghers Företal i UL. 1607; där redogörelsen för balkarne och deras innehåll i UL. Schl. vidtager)

[ 3 ]

Ett egendomligt uttryck häri faller säkert hvarje med det gamla språket någorlunda förtrogen läsare straxt i ögonen, nämligen orden: Thär til kalladhus allir flästir wittrir madher af thrim Folklandum. Man väntar för madher pluralformen män och kanske äfven annan lydelse af de närmast föregående orden. Det synes vara all anledning att antaga, att detta ställe är bland dem, som föranledt Schlyters påstående, att förf. af det ofvan anförda ej riktigt känt det gamla språkets lagar. Eftersinnar man emellertid närmare, hvilken kännedom om det gamla språkets former nämda förf. i alla händelser måste hafva haft för att kunna skrifva så pass fornsvenska, som han gjort (jfr därom längre fram s. 9) — låt vara, att han verkligen skulle hafva begått en eller annan grammatikalisk »bock» —, skall man finna det i högsta grad otroligt, att han icke skulle hafva vetat, att pluralen af det enkla madher hette män, medan han fem ord efter detta madher nyttjat den riktiga pluralformen män i det sammansatta ordet Länsmän. Det synes därför alldeles osannolikt, att madher där står af gammalt för män, och nödvändigheten af en annan tolkning af den förra ordformen framställer sig därför[6]. Nära till hands är det då att tänka, att madher står genom skrif- eller läsfel för mædher (d. v. s. i handskriften mæþer). Erinrar man sig, huru ofta t. ex. i äVGL. a står för æ, skall man finna detta antagande bra sannolikt. Detta mædher förmodar jag vara den äfven eljest i fsve. ej sällan förekommande längre formen af prepositionen och adverbet mæþ[7], som i äVGL. flerstädes äfven finnes skrifvet mæþ, eller just med a för æ såsom madher för mædher. Detta mædher står på här ifrågavarande ställe, efter hvad jag förmodar, adverbielt med betydelse af därjämte, tillika, i hvilken användning det i våra gamla lagar ytterst ofta förekommer (se Schlyter, LL. Ordb. s. 455). Meningen af det anförda stället blir altså: [ 4 ]»(därtill =) dit kallades tillika de allra fleste förståndige från de tre folklanden.» Men må hända saknar man med denna tolkning ett substantiv, hvartill wittrir kan hänföras. Denna invändning förfaller, dels om man jämför följande ställe i den svenska texten af Confirmatio till UL.: mæþ þom witræstu aff hwariu folklandi, där superlativen witræstu utan substantiv och med följande aff motsvarar flästir wittrir — af i det ofvan afhandlade stället (jfr ock allum snællum i Præf.), dels om man tar i betraktande, att straxt efteråt substantiven Länsman och Domare följa såsom apposition till wittrir, som vid sådant förhållande alldeles icke behöft något substantiv mæn vid sidan af sig. Detta till förklaring af madher. Hvad vidare själfva uttrycket allir flästir wittrir beträffar, kan dess riktighet af en och annan möjligen ifrågasättas; man väntade kanske aldra flästir wittrir eller någon annan vändning. Emellertid är just det förstnämda uttrycket äkta fornsvenskt och fornnordiskt. Flestr allr och flestir allir äro i fno. ytterst allmänna uttryck för nästan hela, nästan alla.

Det nyssnämda ordet Domare i sammanhanget badhe Länsmän ok Domare kan äfven behöfva pröfvas. Man väntar där pluralis, hvadan en och annan torde stöta sig vid formen Domare, som har utseendet af en fsve. singularform. Emellertid är denna form redan på Uplandslagens tid, liksom i nysve., äfven pluralform. I hufvudkodex af UL. förekommer flerstädes pluralis domaræ för det ursprungligare domarar, så t. ex. i þingmalæ-balken I: pr., 2 gånger. E har på det ena af dessa ställen domara, på det andra domarar. Att i Præf. i E en tredje form domaræ nyttjats, är man berättigad att antaga, då i E flere gånger klokkaræ (ack.) nyttjas jämte klokkara[8]. Detta domaræ kan i UL. 1607 genom tryckfel ha blifvit domare, alldeles som i Conf. hitte står för hittæ i UL. Schl.[9]. Man kunde ock tänka sig, att E haft domare för domaræ, liksom A ofta, t. o. m i rotstafvelsen, har e för æ (se UL. Schl. s. III).

De uttryck, som följa närmast efter de nu granskade ordalagen, eller satsen Ok allum samtyktis at thämma laghum motsvaras af orden sum allum snællum samþykkis a straxt förut i Præf. (Cod. A)[10]. Att a växlar med at har naturligtvis als intet att betyda. Dat. plur. thämma förekommer flerstädes i UL., t. ex. straxt förut [ 5 ]i Præf. i laghum þæmmæ. I sammanhang härmed böra några ord egnas åt den form thässin, nom. sing. fem., hvarmed det här ifrågavarande stycket börjar. Denna form finnes ej upptagen i Schlyters glossar till UL., och i LL. Ordb. anför Schlyter þæssin blott som form för nom. och ack. plur. neutr. Det är emellertid kändt, att i fornspråket formerna för nom. sing. fem. och nom. och ack. plur. neutr. i adjektiv och pronomen voro lika (jfr särskildt fsve. þön), hvarför den säkert bestyrkta förekomsten af en form þæssin på de båda senare ställena talar för, att denna form äfven kunnat brukas på det första stället. Också har Gutalagen þissun såväl i nom. och ack. plur. neutr. som i nom. sing. fem., och Rydqvist upptager ock (SSL. II, 496) formen þæssin för det senare stället lika väl som för de förra och styrker (a. a. s. 497) den feminina formen med bevisställen ur Konungastyrelsen och Bonaventura[11].

Hvad tidsbestämmelsen straxt i styckets början (Thusand Hundradhum twem, Niutighi ok fäm arum) vidkommer, så afviker dess form visserligen från den i slutet af Conf. meddelade (þusænd arum. twem hundræþ arum. niu tighi arum. ok sæx arum), men däraf är man ej utan närmare pröfning berättigad att sluta, att den förra är »förfalskad». På det förstnämda stället träffas arum blott en gång vid årtalets slut, medan det å det senare stället, liksom i regeln eljest i älsta tider, upprepas efter hvar tidsbestämning, som motsvarar en siffra i årtalet (1296), d. v. s. 4 gånger. Ett mellanled mellan båda uttryckssätten föreligger i den i Alsnö stadga (VGL. IV, s. 316) mötande tidsbestämmelsen þusæn arum . oc tu hundræð . oc attatighi . oc fem arum. Jämföras kan ock tidsbestämmelsen i runinskriften å Salebo kyrkklocka: þa : iaek : uar . gör : þa : uar : þushundraþ: tu : hundraþ : tiuhu : uintr : ok atta : fra : byrþ : gus :[12]. Med afseende åter på böjningsändelsens utsättande i båda [ 6 ]orden hundradhum och twem i det här ifrågavarande årtalet 1295 måste detta anses vara till och med regelbundnare uttryckt än det nyss anförda årtalet 1296, där hundræþ — såsom visserligen i årtal är vanligast (men då med föregående tu, þy eller dylik form) — är oböjdt, men det därtill hörande tvem står i dativ; jfr ock Rydqvist SSL. II, 117. En oregelbundenhet vid angifvandet af detta årtal 1295 synes vidare ligga däruti, att tvem är satt efter hundradhum. Emellertid träffas en märklig motsvarighet till detta, onekligen egendomliga bruk just i UL., där räkneorden 40 och 80 många gånger uttryckas med (at) tiughum fiurum (växlande med de eljest vanligare fiurum tiughum och fiurætighi i samma kap.; Manhælghisbalken 8: pr., 11: pr, 1, 12: 1—5, 10, 13:4), tiughum attæ (Mh.-b. 11: pr. 1—3[, 4])[13]. Äfven i Rimkrönikorna träffas ej sällan en likartad ordföljd i räkneord, t. ex. hundradhe fäm (= 500), hundrath try eller C try (= 300), M siw (= 7000)[14]. Jämförelsen med [ 7 ]dessa fall visar, att ordställningen hundradhum twem är äkta fornsvensk, om den ock kanske icke kan uppvisas i något annat årtal[15]. Däri har man således icke att se ett bevis på, att det gamla språkets lagar icke varit kända af den förf., som nyttjat ifrågavarande uttryck, eller därpå, att det stycke, där detta förekommer, är förfalskadt. — Jag tillägger här, att hvad den omständigheten vidkommer, att årtalet 1295 i det ifrågavarande stycket uppgifves, medan Conf. har 1296, så kan däraf ej grundad anledning hämtas att misstänka den förra uppgiftens ursprung. 1295 anger nämligen året för lagbokens författande, 1296 året då konungens stadfästelse gafs.

Vid den af Schlyter misstänkta textens granskning träffa vi omedelbart efter årtalet uttrycket närwarande thässum snällum mannum. En och annan väntar kanske af det första ordet formen närwarandum. Härvid må emellertid anmärkas, att just denna samma absoluta dativ-konstruktion med ett particip på -ande utan dativändelse träffas på andra ställen i UL. äfven i hufvudkodex, näml. Kiöpmalæ-balken 9: pr., där det heter: nærværændi flæstum þem bæstu . j . hans raþ waru . ok mangum andrum goþum mannum, och i Conf., där man träffar þem a hörændi (jfr Rydqvist, SSL. I, 412). Hvad vidare det straxt följande uttrycket Vpsala Prowaster tha beträffar, så synes utg. där ha kommaterat orätt; framför tha bör sättas semikolon och tha öfversättas med därefter, vidare. De här förekommande personnamn, hvilka af gammalt borde ha nominativ-märke, hafva alla — utom Rödh — detta bevaradt, såsom Bändikter, Vlwer (2 ggr) Haghbardär, Sighurder, Gasabogher, Göthriker (jfr ock Prowaster), medan i den svenska Conf. alla dessa — utom de två sista namnen, som där ej förekomma — såsom stående i ackusativ sakna ändelsen -er (liksom ock prouæst). Icke är det nu synnerligen troligt, att en förfalskare i början af 1600-talet skulle hafva förstått att gifva namnen en annan form än de i Conf. hade, och hade han gjort det, hade han säkerligen skrifvit Hakuner, Eskiler o. d. lika väl som Bändikter, Ulver o. d. Namnformen Jowan (för Johan) kan vidare förefalla misstänkt. Jag kan emellertid anföra andra exempel på den samma, ehuru från något yngre urkunder. I ett latinskt originaldiplom på pergament af 1348 träffas Jovan(e; dat.)[16] I flere diplom från 1400-talets början träffas [ 8 ]Jowan växlande med Joan som namn på samma person[17]. Förmodligen har denna namnform Jowan uppkommit genom ombildning af Johan (Joan) efter det redan tidigt i medeltiden ganska vanliga Ivan[18]. Hvad till sist namnet Vlwidin vidkommer, så är detta icke någon sämre form än den latinska Vluidus, som träffas i den latinska Conf. af UL., utan troligen är den förra formen den ursprungliga (jfr fno. Úlfhéðinn) och den latinska formen en ombildning däraf. Flere handskrifter hafva ock i den svenska Conf.[19] formen Vlwitin, som närmast ansluter sig till formen Vlwidin och däraf är en obetydlig ändring[20]. Detta förhållande, att den ursprungligaste, i fsve. eljest sällsynta namnformen träffas i det ifrågavarande stycket, talar icke för antagandet, att detta är förfalskadt, utan snarare däremot.

Då Schlyter velat göra ordformen madher i E misstänkt, hvarom mera här längre fram, torde några ord böra egnas åt formen Laghmadher, som 2 gånger träffas å det omtvistade stället. Väl har Conf. formen laghman så väl i A som E just vid samma namn, Hakun, där ena gången Laghmadher förekommer i det i E i Præf. tillagda stycket (det andra stället där har ej motsvarighet i Conf), och äfven på ett annat ställe (tyunde laghman), men i början af Præf. träffas däremot laghmaþær (om Moses), hvilken form äfven återfinnes annanstädes i UL. (t. ex. Kununx-balken 1 [i A växlande med laghman], Manhælghis-balken 12: 10, Þingmala-balken 14: 2, såväl i A som E).

Jag har härmed genomgått och granskat alt, som i ringaste mån kan synas misstänkt eller ovanligt i det af Schlyter såsom förfalskadt angifna styckets språk. Denna granskning leder till den slutföljd, att intet enda ord eller uttryck — med undantag af den som ett skriffel för mædher dock lätt förklarade formen madher, om hvilken straxt ytterligare några ord — är af beskaffenhet att be-rättiga antagandet om «förfalskning», ja att tvärt om det alt igenom [ 9 ]ålderdomliga och forntrogna språket bort göra ett sådant antagande omöjligt och afgjordt talar för, att stycket är äkta, och att det är af utg. af UL. 1607 förefunnet i själfva den ursprungliga texten af den handskrift, han utgifvit[21]. Icke lär väl någon längre finna det vara det ringaste sannolikt, att nyssnämda form madher vittnar om en förfalskning. Den, som så väl känt fornspråket, att han kunnat skrifva fullt forntroget uttryck som thässin laghbok, närwarande thässum snällum mannum, allir flästir wittrir, allum samtyktis at thämma laghum, i thässa bok skriwa, ja hundradhum twem — som man finner, till en del rätt egendomliga vändningar från nysvensk synpunkt betraktadt —, kan för visso icke hafva varit okunnig om, att pluralen af maþer hetat mæn.

Till alt, som nu uppvisats rörande det oberättigade i antagandet, att hela det nu afhandlade stycket vore af utg. af UL. 1607 sammansatt och UL:s text därigenom förfalskad, må ytterligare följande läggas. Att utg. omöjligen kunnat vara i stånd att hopsätta ett stycke på så god fsve., som det nu ifrågavarande visats innehålla, detta framgår ovedersägligt af de intyg, han själf annanstädes lemnat på sin kännedom om fornspråkets grammatik. Dylika intyg finnas i de af utg. författade tittlarne till Uplands- och Östgötalagarne, i de troligen af utg. i en del af UL. insatta flocknumreringarna samt i en del af utg. upplösta förkortningar. Sålunda heter det, att UL. af Byrgher Magnusa son Swea ok Giötha Kununge . . .[22] förbätradhes. Man återfinner där orden i Præf. Byrghir son Magnusa, men utgifvaren har icke förstått att sätta orden Byrgher och son i deras rätta kasus, dativen, oaktadt han gifvit den rätta kasusformen åt kununge. I Östgötalagens tittel talas det om Erik hin Heligas son (heliga i st. f. helga (!), detta oaktadt UL. Præf. har Erikinum hælgha). I UL:s Kirkiu-balk finnes hvar flock öfverskrifven med sitt nummer, uttryckt med ordningstalet i bokstäfver och ordet Flukker (i alla de följande balkerna nyttjas romerska siffror i st. f. räkneordet i ord omskrifvet). Det är troligt, att det är utg. själf, som sökt på detta sätt liksom upplösa den med romerska siffror gjorda förkortningen (jfr straxt nedan om fiura för IIII i HL.). Detta försök har emellertid slagit mycket illa ut, och det är kanske den därunder vunna insigten om den bristande [ 10 ]förmågan, som föranledt, att utg. efter Kirkiu-balken liksom i de öfriga af honom utgifna lagarne låtit de romerska siffrorna kvarstå. Bland de nämnda öfverskrifterna träffas sådana som Fyrsta Flukker, Tridhiu, Ällufti[23], (Träftandi väl tryckfel,) Fiughurtanti och så med slutande -ti t. o. m. Attirtanti Flukker (sedan Nittandi, m. fl.). Rörande slutligen af utg. orätt upplösta förkortningstecken i de gamla handskrifterna kan jag hänvisa till Schlyters företal till hans upplaga af Helsingelagen, s. XI, där sådana exempel anföras som marker för marka, fiura för fiurum (i handskriften IIII) m. fl. (jfr ock s. 6 n. 1 här). — Jag tillägger blott, att den man, som oaktadt denna så ofullkomliga kännedom om fornspråket kunnat för första gången och på en tid, då «den diplomatiska noggrannhetens fordringar»[24] voro alldeles okända, åstadkomma så goda aftryck af de gamla lagarne, som dessa förstlingsupplagor med sina fel verkligen äro, i hög grad är förtjänt af efterverldens erkänsla.

Ytterligare torde här få påpekas, att ingen rimlig orsak kan uppvisas, hvarför utg. af UL. 1607 skulle ha falskeligen tillagt ifrågavarande stycke. Innehållet är ju till en stor del det samma, som å ett motsvarande ställe i Conf., och, då äfven denna senare aftryckts, hade det i sanning varit egendomligt, om utg. gjort sig mödan att därur afskrifva och i annan form återgifva en hop namn m. m. och inflicka detta på sidan näst före den, där det motsvarande stycket i Conf. finnes tryckt.

Rörande det nu utförligt afhandlade styckets ursprung vågar jag till det redan sagda lägga följande förmodan. Detta stycke har stått som en särskild anteckning eller ett slags kort inledning — troligen till samman med balkindelningen (Bok þæssi skiptis i o. s. v.) — straxt före den egentliga lagens början i den originalhandskrift af UL., som nedskrifvits vid det af lagmanen Birger Persson och hans femtonmannanämd[25] företagna utarbetandet af [ 11 ]lagen[26]. Orden Thässin laghbok war giör ok skriwin . . . (1295) närwarande thässum . . utmärka, dels att denna lagredaktion affattades, dels att detta exemplar nedskrefs nämda år (1295) i närvaro af granskningsnämden, att således ifrågavarande exemplar är just den vid redaktionsarbetet sammansatta och nedskrifna lagkodex. Stycket tjänade förmodligen för öfrigt som en inledning till lagen vid dennas uppläsande och antagande på tinget (år 1295). — När sedan lagen hade blifvit stadfäst af Konungen och det i dennes namn affattade företalet (Præf.) tillades, kom det nyssnämda stycket i originalexemplaret att stå mellan företalet och själfva lagtexten. I de afskrifter, som sedan togos, gick man till väga på olika sätt. I A eller den afskrift af originalet, som ligger till grund för A, uteslöts hela detta stycke — men icke balkindelningen —, dels [ 12 ]emedan de första orden rörde nedskrifningstiden för själfva originalhandskriften, hvilket icke ansågs hafva någon betydelse för afskriften, dels kanske emedan innehållet till en stor del återfans i Conf., som må hända på samma gång afskrefs i själfva laghandskriften (A har sålunda äfven Conf., ehuru i handskriftens slut). I E åter, som jag förmodar vara en afskrift i första hand af originalhandskriften — se mera därom i det följande s. 31 —, bibehöll man det ifrågavarande stycket, kanske särskildt för dess upplysning om, huru lagen tillkommit, hvarom denna handskrift E eljest icke innehöll något närmare, då Conf. ej där funnits afskrifven[27].


Jag öfvergår nu till det andra ställe i E, hvilket af Schlyter jämte det ofvan afhandlade stycket ansetts «aldraförst» böra anföras som stöd för hans mening om UL. 1607. Detta ställe träffas äfven i Præf. och innehåller ett tillägg till satsen Lagha yrkir war Wigher Spa, Hedhin i hedhnum tima, hvilket har följande lydelse: (Han war vtsändir af Ingiäld Swea Kununge), inom klammer på nu angifvet sätt. Om detta tillägg säger Schlyter (UL. s. 7, n. 17): «Ipsi unci quibus inclusa sunt hæc verba, quæ ignorant omnes manuscripti codd. mihi cogniti, indicant ea ingenio editoris impressi codicis deberi, nisi» o. s. v. (se sid. 2 not. 2 här). Huru detta tilllägg inkommit i 1607 års upplaga af UL. har sedermera genom Rydqvist, SSL. III, 300, not, blifvit upplyst. I lexikaliska anteckningar af Bure (Johannes Thomæ Bureus), förvarade i Kgl. Biblioteket i Stockholm, heter det om det ifrågavarande stället, som äfven anföres, att «denne parenthesis insattes 1607 af Kg. Carl.» Genom denna vigtiga upplysning framstår tillägget på detta ställe i en helt annan dager. Utg. har ingalunda själf velat förfalska den handskriftliga text, som han på offentligt uppdrag utgaf, utan han har tydligen mot sin egen önskan måst gifva efter för ett besynnerligt antikvariskt infall af Karl den nionde. Liksom fordom Biskop Brask med sitt härtill är jag nödd och tvungen synes utg. af UL. 1607 genom de af konungen tillagda ordens sättande inom klammer ha velat visa, att han endast gifvit efter för omständigheternas tvång. En textförfalskare går icke så till väga, att han genom ett särskildt, för öfrigt alldeles obehöfligt, ja rent af störande tecken fäster uppmärksamheten på, att han inflickat något i texten. Den omständigheten, att Bure kunnat upplysa, huru med det ifrågavarande [ 13 ]tillägget förhåller sig, visar ock, att utg. varit angelägen om att låta sitt minne fritagas från beskyllningen om textförfalskning. Det sätt, hvarpå utg. här förfarit, är, långt ifrån att göra hans samvetsgrannhet såsom utg. af UL. 1607 misstänkt, enligt min uppfattning af beskaffenhet att vittna för hans pålitlighet i andra fall, som möjligen kunna synas misstänkta.


Bland Schlyters bevis för förfalskning af texten i UL. 1607 följer nu detta: »Hvad i handskrifterna förekommer i början af ViþB., har här fått sin plats i företalet» (UL. s. LXI). Det afsedda stället lyder i A.: Land skulu mæþ laghum byggiæs. ok æi mæþ walz wærkum . þy at þa standæ land wæl laghum fylghis. Det utgör i A ett särskildt litet stycke före Wiþærbo-balkens första flock. I E. åter står denna mening i företalet i ett stycke, som handlar om lagarnes skipande och hållande. Lagh skulu wara skipadh ok satt almänni til styrsl o. s. v. heter det där först; därefter Lagh skulu giömas ok haldas fatökum til wärnär o. s. v.; sedan Lagh skulu wara rättwisum ok snällum till sömdar, än wrangum ok osnällum til rättningar, samt därefter det ofvan anförda Land skulu mädh Laghum o. s. v., hvilket, såsom man finner, här passar synnerligen väl i det sammanhang, där det står. Däremot har man svårt att inse, hvad denna mening har för särskildt sammanhang med Wiþærbo-balken, som den i A. och öfriga handskrifter inleder. Man frestas att våga den förmodan, att uttrycket i E. står på sin ursprungliga plats, medan det i en till grund för A. och öfriga handskrifter liggande gemensam afskrift blifvit af någon oförklarlig orsak öfverflyttadt till början af Wibærbo-balken. Denna förmodan vinner ett starkt stöd af förhållandet i den efter mönstret af UL. redigerade yngre Västmannalagen[28]. Där utgöres företalet af ett stycke om lagens betydelse, som nästan ordagrant motsvarar det nyss afhandlade stycket i Præf. till UL. Præf. till yVML. har nu, liksom Præf. till UL. 1607, satsen Land skulo mæþ laghum byggiaz oc æi . . . . . laghum fylghis i detta sammanhang. Enda skillnaden mellan dessa båda lagtexter är, att UL. 1607 har orden Warin allir rättwisir, Tha thurfti äi lagha widh efter den nyss anförda satsen och såsom slut på stycket, medan i yVML. de motsvarande orden Warin alle rætwise þa þorpte æi lagh wiþ står före den ifrågavarande [ 14 ]satsen Land — fylghis och omedelbart efter orden wrangom oc ossnællom til rætningr (jfr straxt ofvan). I yVML. finnes däremot ej uttrycket Land skulu mæþ laghum byggias o. s. v. i början af den mot UL:s Wiþærbo-balk svarande Bygninga-balken. Således öfverensstämmer yVML. äfven häri med UL. 1607, medan den i detta som i nyss nämda afseende skiljer sig från kodex A. af UL. Nu kan emellertid någon invända, att just denna omständighet, att UL. 1607 på nu angifvet sätt öfverensstämmer med yVML., bevisar, att den förras utg. »förfalskat» UL:s text, nämligen efter yVML:s. Lyckligsvis kan detta, redan i och för sig föga sannolika antagande, att utg. begagnat sig af yVML. för att, där han ansåg det behöfligt, rätta UL:s text, på ganska talande skäl tillbakavisas. På ett annat ställe, hvarom straxt i nästföljande stycken (se s. 16—17), visar det sig nämligen uppenbarligen, att utg. af UL. 1607 ingalunda nyttjat yVML. som hjälpmedel vid utgifvandet af förstnämda lag. Han skulle nämligen, om så varit förhållandet, bland annat hafva undvikit en i ögonen fallande oriktighet i sin upplaga af UL. — Att man icke är berättigad att utan vidare uppgifva anordningen i E. på ifrågavarande ställe såsom bevis på förfalskning af texten framgår för öfrigt äfven af förhållandet i Helsingelagen. I denna börjar företalet just med orden Mæþ lagh skal man land byggæ (1609 års uppl. byggiä), medan visserligen Wiþerbo-balken äfven där inledes med hela den i UL:s kodex A på detta samma ställe förekommande, ofvan anförda meningen Land skulu . . . . laghum fylghis (i Hels.lagen A fylghus, B fylghiäs), Detta förhållande skulle möjligen kunna antyda, att detta uttryck i någon handskrift af UL. stått på båda de nu anförda ställena. — Till stöd för det nu af mig gjorda antagandet, att uttrycket älst stått i företalet till UL., kan ytterligare anföras, att Jyske Lovs företal liksom Helsingelagens just börjar med detta ryktbara samnordiska[29] ordstäf i dess forndanska form Mæth logh skal land byggiæs.

Det heter vidare hos Schlyter (UL. s. LXI): »Det som i alla handskrifter finnes i slutet af Kyrk.B. 14, är här» (i UL. 1607) [ 15 ]»flyttadt till slutet af Fl. 13, utan att utgifvaren betänkt att de sista orden: Iwir þe mal &c., hvilka hafva afseende på Fl. 15, och här blifvit satta i början af Fl. 14, sålunda blifvit ryckta ur sitt sammanhang, hvarigenom också förfalskningen blifvit röjd.» Därom yttras ock i UL. Schl. s. 48, n. 86: ». . . evidens est istum ordinem, quem in nullo manuscripto codice inveni, mutationi inscite factae deberi; nec dubium videtur quin hæc ingenio editoris, hunc codicem primum typis vulgantis, sint tribuenda.» För det rätta bedömmandet af detta fall böra följande omständigheter beaktas. Första delen af det här ifrågavarande stycke, som i UL. 1607 fått annan plats än i A — jag fäster mig tils vidare ej vid orden Iwir þe mal &c. —, visar sig vid granskning af innehållet ostridigt höra just till den flock (13), där hela stycket i UL. 1607 finnes upptaget, och endast genom något misstag hafva kunnat komma att inflickas i den flock (14), der stycket i A och öfriga handskrifter står. Flocken 13 handlar om mæssufald ok forbuþ och flocken 14 om siælægift ok testæment. Första paragrafen af det omtvistade stället (UL. Schl. Kirkiu-balken 14: 7), från orden Nu kombær þæn man . . . till och med orden . . . saklösir a höræ (A), handlar om, då man, som är i forbuþ (mindre bann) eller är biltog, det oaktadt besöker kyrka, och den ansluter sig således helt nära till 13:de flockens 2:a § (den sista i A), som handlar om, att man sättes i forbuþ; däremot har den als intet att göra med 14:de flockens 6:e § (den sista i UL. 1607), som handlar om likstol och själamässor, och lika litet med någon af denna flocks föregäende paragrafer. Med den återstående delen af det ifrågavarande stycket förhåller det sig däremot på följande sätt. Andra paragrafen (UL. Schl. § 8), från orden Nu kan fontkar sundruct . . . till och med . . . biskups ensak, handlar om böter, som soknemän i visst fall skola gifva för söndrig dopfunt. Nästa § (UL. Schl. § 9), från orden Nu kan fisklekær wærþæ . . . till och med . . . æptir mæssu, handlar om fiskafäng under helgdagar. Nästa § (UL. Schl. § 10, den sista i 14:de flocken där) handlar om oskärande af dopfunt och altare. Ingen af dessa tre sista paragrafer har, som man finner, det ringaste samband med 14:de flocken men icke häller med den 13:de. Det synes nu föga rimligt att antaga, att utg. af UL. 1607 skulle hafva flyttat dessa 3 paragrafer från deras ursprungliga plats till en annan, dit ingen orsak fans att föra dem. Hade utg. för innehållets skull velat göra en omflyttning, hade det ju varit nog att flytta den 1:a paragrafen.

Uppenbart är, att alla dessa 4 paragrafer utgöra nyare tilllägg till UL. och att de icke stått i den ursprungliga [ 16 ]lagredaktionen af 1295. Kanske hafva dessa tillägg redan gjorts vid slutet af den originalhandskrift, som vid redaktionen af 1295 nedskrefs. Det har då där anmärkts, att dessa tillägg — med anledning af innehållet af det första skulle stå «I kirkiu balkinum. ok. XIII flokkinum» (jfr det första af de i UL. Schl. tryckta Additamenta). I en afskrift — den som ligger till grund för E — insattes de också riktigt på denna plats; men i en annan afskrift kommo de, kanske genom förväxling af XIII mot XIIII — jfr i 14:de additamentet till UL. (Schl. s. 279, n. 35) XXII för XXIIII —, att oriktigt insättas i slutet af den 14:de flocken[30]. Denna senare afskrift får då antagas hafva legat till grund för alla öfriga nu kända, utom E. — Af intresse med hänsyn till detta ämne kan vara att påpeka, att i Södermannalagens Kirkiu-balk 10:de flocken, som handlar vm forbuþ oc mæssu fall (= 13:de flocken i UL:s Kirkiu-b.), såsom 3:de paragraf har ett kort stycke, som någorlunda motsvarar — och kanske ligger till grund för(?) — den förstnämda af de nu afhandlade 4 paragraferna i UL. (§ 7 i Kirkiu-b. 14, UL. Schl.). I yVML. däremot bildar ett stycke, som motsvarar § 7 i UL. Schl., en egen flock (17 i Kristno-balken), handlande um þan aff kirkio ær sættir ællær biltoga, hvilken § där följer efter några smärre stycken, som i UL. höra till 14:de flocken (slutet däraf i E), men som i yVML. bilda 3 särskilda flockar (14—16). Därefter följer i yVML. som flock 18 ett stycke (med rubrik Vm font), som i någon mån motsvarar § 10 i 14:de flocken i UL. Schl.[31]. Någon motsvarighet till § 8—9 i 14:de flocken i UL. Schl. finnes däremot ej i yVML. Den yVML. synes således närmast hänvisa på en redaktion af UL., som i detta afseende öfverensstämt med kodex A. — Denna nu påpekade omständighet, att yVML. i anordningen af ifrågavarande ställe öfverensstämmer med den i kodex A af UL. och,, enligt Schlyter, äfven i kodex E af UL. — men däremot icke i UL. 1607 — iakttagna ordningsföljden mellan de nu afhandlade flockarne, talar icke för, att yVML. blifvit af utg. af UL. 1607 nyttjad såsom ledning vid textens «förfalskande» (jfr ofvan s. 14).

Hvad nu vidare beträffar de ord, hvarmed 14:de flocken i UL. Schl. slutar — Iwir þe mal nu sighias . þær a biskupær ranzakæ [ 17 ]ok iwir dömæ, hvilka, ehuru stående i l4:de flocken, afse de följande flockarne, 15, 16 m. fl., — så återfinnas dessa i UL. 1607 såsom inledning till flock 14. Detta är uppenbarligen orätt, då de mål, som i 14:de flocken afhandlas, ingalunda äro sådana, som de med nämda ord afsedda. Huru ha nu dessa ord kommit att få denna oriktiga plats i UL. 1607? Schlyter tar för gifvet, att utg. af UL. 1607 vidtagit denna ändring i sammanhang med den här nyss afhandlade, enligt Schlyter äfven af utg. gjorda förfalskningen af textens ordningsföljd (jfr här s. 15). Föreligger icke i detta senare fall — och ej häller annanstädes i UL. 1607 — någon förfalskning, så blir det mindre sannolikt, att en sådan egt rum på det förstnämda stället. Det är emellertid icke lätt att förklara anledningen till den afvikande anordningen i E. Möjligt vore, att de ifrågavarande orden blifvit tillskrifna i margen vid slutet af flocken 14 i originalhandskriften af UL. Afskrifvaren af E kunde då hafva insatt dem i början af denna flock i st. f. i dess slut. Vid tilläggs införande i texten af någon viss flock, dit de hänvisats, plägade man nämligen än inskrifva dem i början, än inuti, än i slutet af flocken, ja efter hvad det vill synas oftast i början. Detta framgår af det sätt, hvarpå de «additamenta», som i kodex A af UL. finnas afskrifna på ett ställe vid lagens slut, behandlats uti den kodex (C) af UL., där dessa tillägg införts i själfva lagtexten. Däraf ser man ock, att dylika tillägg stundom kommo att införas på alldeles oriktiga ställen i texten. — I yVML. stå de nu afhandlade orden Iuir þe mal ... döma som flocköfverskrift till den mot inledningen (pr.) till flocken 15 i UL. svarande flocken 19, således på en plats som närmast motsvarar den, dessa ord intaga i UL. Schl. Detta förhållande synes bestämdt visa, att utg. af UL. 1607 icke begagnat sig af yVML. till jämförelse med den handskrift af UL., som han aftryckt. Hade han gjort detta och därefter rättat sig vid textens anordning i fall, som kunde synas tvifvelaktiga, skulle han för visso icke hafva, såsom Schlyter antager, flyttat de nämda orden på orätt plats. I yVML. synes det nämligen ännu tydligare än i UL., hvart dessa ord rätteligen höra. Man finner häraf, att den misstanken är alldeles oberättigad, att den från A m. fl. handskrifter af UL. afvikande anordningen i UL. 1607 i fråga om orden Land skulu mæþ laghum byggiæs o. s. v. skulle hafva af utg. vidtagits med ledning af yVML. (jfr här förut s. 14).

Schlyter yttrar vidare (UL. s. LXII): «Då det i Viþ.B. 16: 1 heter: Þöm skil iæk allum lagh fore sik, så har utgifvarẹn, som ej förstått att det är lagmannen som här talar, funnit för godt att [ 18 ]ändra orden skil iak till skils.» Däremot må invändas, att man ingalunda är berättigad att på detta kategoriska sätt påbörda utg. bristande förstånd, samt att det är vida sannolikare, att den ifrågavarande ändringen långt före utg:s tid blifvit gjord i handskriften. Sådana smärre ändringar, gjorde på 1400:talet i äldre handskrifter till åstadkommande af nyare ordformer och uttryckssätt, äro långt ifrån sällsynta. Man finner ock rätt ofta just i Schlyters upplagor af de gamla laghandskrifterna anmärkt: «af en nyare hand från 1400- (1500-)talet rättadt» så och så. Jfr här s. 24—25.

Det heter vidare på det anförda stället hos Schlyter: «Många andra mer eller mindre uppenbara förfalskningar förekomma, hvilka det blefve för vidlöftigt att här uppräkna,» hvarvid i en not som ex. på dessa «förfalskningar» 19 ställen åberopas. En granskning af dessa ställen skall utvisa, att intet enda kan med större sannolikhet anses vara af utg. förfalskadt. Jag ordnar de särskilda fallen under vissa synpunkter.

  1. Sådana fall, hvilka förmodligen bero på felskrifning vid handskriftens afskrifvande, föranledd än af likheten med något annat ställe, än af ett tillfälligt förbiseende utan tydlig orsak. Hit höra följande exempel (dessa angifvas på samma sätt som hos Schlyter a. st.):
    1. not 97. s. 21. I Kirkiu-balken 5: pr. heter det i A med afseende på den prest, som allum a sæmbær: soknæmæn aghu meþ hanum til biskups faræ. biskupær a skuþæ kunnist hans, medan E efter skuþæ har orden ämpni thera, ok kunnist præstins. «Male» säger Schlyter om denna läsart och med rätta; ty ämpni thera passar ej als i detta sammanhang. Det måste emellertid, så vidt jag kan se, vara ytterligt osannolikt, att utg. inskjutit dessa ord. Vida troligare synes det vara, att de nästan omedvetet insatts af den gamle skrifvaren i följd af en reminiscens af ett något liknande ställe straxt förut. I Kirkiu-balken 1: 1 heter det nämligen rörande tillstånd att bygga kyrka: skulu böndar til biskups fara . . . ok soknæ præst sin mæþ sik hawæ. . . . Biskupær a æmpni (E ämni) þeræ skoþæ (E skudha) ok loff (E luf) til giwæ. Detta antagande kan möjligen styrkas däraf, att å detta senare ställe i E skrifves ämni, men å det andra ämpni; ty icke är det troligt, att utg. skulle hafva insatt en form, som afvek från den, som föran- ledt «förfalskningen.»
    2. not. 49. s. 252. I Wiþærbo-balken 24: 3 läses i A: ok eþ biuþæ . j . þrim hundæris þingum . ok twem folklanz þingum . ok . . . E har däremot följande läsart: ok edh biudha i laghtingum, ok [ 19 ]a trim hundaris thingum, ok twem Fulklands thingum: Ok . . . «Male» säger Schlyter vid anförandet af de här spärrade orden. Detta omdöme torde endast afse det i E tillagda ok, ty des äfven tillagda i laghtingum är en alldeles betydelselös variant, lätt förklarlig däraf, att straxt ofvan § 2 har a laghtingum, a hundaris thingum trim ok Fulklands thingum twem (i A: j . lagh þingum . hundæris þingum o. s. v.). Meningen blir, som man finner, den samma med eller utan orden i laghtingum, medan däremot det i E mellan laghtingum och a trim hundaris o. s. v. inskjutna ok förstör meningen. Det ligger nu rätt nära till hands att, om man liksom Schlyter utgår från den förutfattade meningen om textförfalskning, antaga, att detta ok insatts af utg., emedan denne icke förstått, att det var de 3 hundarestingen och de 2 folklandstingen, som kallades lagting, utan trott, att detta senare var helt andra slags ting. Men detta antagande måste man likväl låta alldeles falla, då man ger akt på, att utg. på det första stället (— det nyss anförda i § 2 —) icke gjort någon dylik ändring. Hvarför skulle han bättre förstått texten där än på det senare stället? Det synes därför icke återstå annat än att antaga, att ok på ifrågavarande ställe inkommit genom ett, föröfrigt bra lätt tillkommet fel af den gamla afskrifvaren.
  2. Ett fall som sannolikt beror på felaktig läsning af utg.
    1. not. 30. s. 159. I Manhælghis-balkens 29 flock 4 § heter det i A: þa hawi aldrigh ængin wald, medan E där har äghandin för ængin. «Male» säger Schlyter och med rätta, då ordet äghandin als ej passar i sammanhanget. Emellertid ser jag däri ingen förfalskning, utan en felaktig läsning af utg., som, då han icke känt att ordet ængin kunde brukas efter aldrigh, ej väntat att finna det på detta ställe. Han tog därför sannolikt ængin för en förkortning af ordet æghandin.
  3. Ett fall, då E haft en språkligt berättigad sidoform till den i A förekommande.
    1. not. 6. s. 30. I Kirkiu-balken 7: 3 har E tiunder i nom. sing., där A har tyund; i E är ordet altså där starkt maskulin, i A starkt feminin. Detta är icke något enstaka fall i E utan har på flere ställen där sin motsvarighet, såsom 6: 7 (2 ggr), 7: 6, 8. Ej häller är detta någon egendomlighet för E, enär det starka maskulina tiunder finnes i många andra handskrifter, så väl äldre (t. ex. G från senare hälften af 1300-talet), som yngre (se UL. Schl. n. 59 s. 31, n. 57 s. 27, n. 83 s. 30). Redan äVGL. har det maskulina ehuru svaga tiundi. Äfven kan förtjäna nämnas, att Fårömålet har [ 20 ]det starka maskulinet tint[32]. — Det nu anförda torde visa, att det är alldeles oberättigadt att i formen tiunder i E se bevis på förfalskning af texten, som för öfrigt äfven har det feminina tiund.
    Om andra fall, som skulle kunna föras under denna afdelning, se under G.
  4. Ett fall, då utg. i UL. 1607 sannolikt insatt en läsart efter en annan handskrift.
    1. not. 22. s. 15. I Kirkiu-balken 2: pr. är i UL. 1607 ett äi insatt på opassande ställe, men skenbart berättigadt. Det heter nämligen, att jord till visst värde, som hör under kyrka, har e liþugh wærit aff allum utskyldum . fore þe iorþ aghu böndær utgiærþir giöræ (A); i E . . . äi vtgiärdir giöra. Äfven handskriften F, som ganska ofta öfverensstämmer med E, då denna afviker från A, har detta äi, och likaså 3 yngre handskrifter, medan 3 andra yngre handskrifter där ha ingen (el. inga); «male» yttrar Schlyter därom. Har nu utg., såsom ganska sannolikt är, upptagit denna i hans tanke bättre läsart efter handskriften F, så är detta ingalunda det samma, som en förfalskning af texten. Det är blott ett i betraktande af den tidens fordringar mycket förlåtligt, okritiskt förfaringssätt. För öfrigt är att märka, att enligt Schlyters förmodan äfven i den år 1607 tryckta Östgötalagen — säkerligen utgifven af samme man, som ombesörjt 1607 års upplaga af UL. — «utan tvifvel läsarter blifvit upptagna ur olika handskrifter», hvilket emellertid i detta fall icke föranledt någon beskyllning för förfalskning — det yttras tyärt om af Schlyter: «ingen anledning förekommer till att misstänka upsåtliga förfalskningar» — utan blott den anmärkningen, att det endast «är att anmärka som ett stort fel, att detta skett utan att på hvart ställe förhållandet blifvit anmärkt; ett fel som dock mindre bör tillskrifvas utgifvaren än hans tidehvarf . . .» (se ÖGL. Schl. s. XVII).
  5. Ett fall, då E möjligen har bevarat det äldre stadgandet, medan detta i A genom en helt obetydlig ändring bragts till öfverensstämmelse med nyare åsigter.
    1. n. 86. s. 123. I Aerfþæ-balken 19 heter det i A: Nu takær o fræls man o frælsa kono . fæstir ok wighis wiþ hanæ . ok . afflær barn mæþ hænni . þet barn a frælst wæræ. I UL. 1607 lyda däremot slutorden på detta ställe: .... Thät barn a ofrälst wara. Handskriften F har ey frälst. Schlyter anför dessa varianter, utan [ 21 ]tillsättande af ordet »male», oaktadt meningen i dessa två handskrifter är alldeles motsatt den i A uttryckta. — Uppenbart är nu, att stadgandet i den form, det har i kodex A, icke kan vara gammalt. Enligt urgammal, allmänt germansk rätt voro tvänne trälars barn trälar; endast rörande den frågan, hvem dessa barn skulle tillhöra, faderns eller moderns egare, skilde sig de olika germanska folkens lagar[33]. I Västgöta- och Östgötalagarne finnas stadganden, som visa, att ännu på dessa lagars tid grundsatsen om trälbarns ofrihet i detta fall gälde[34]. Det är vidare sannolikt, att stadgandet i A icke ens är så gammalt som själfva lagredaktionen, d. v. s. att det icke haft den nuvarande lydelsen i 1295 års text af UL. Ty sedan man först faststält den grundsatsen att barn af föräldrar, som båda voro ofria, blefve fria, hade det icke varit af nöden att i detalj stadga, att fri mans och ofri kvinnas barn blefvo fria och att ofri mans och fri kvinnas barn likaledes blefvo fria, hvilka stadganden följa omedelbart efter det nyss anförda i samma flock 19. Det synes därför vara anledning att antaga, att UL. af 1295 haft ofrælst för frælst på det ifrågavarande stället och således innehållit ett lagstadgande, som motsvarade ÖGL:s i Gipta-balken 29: 2, liksom de båda andra, nyss nämda stadgandena i flock 19 af UL:s Aerfþæ-balk motsvara Gipta-balken 29: pr. och 1 i ÖGL. Att nu i A frælst står för ofrælst kan bero på en senare ändring af stadgandet, som i vissa handskrifter vidtagits, en ändring som väl stod i samband med den alt sedan Birger Jarls tid fortgående förmildringen af trälarnes rättstillstånd[35] och möjligen förberedde träldomens fullständiga upphäfvande (1335)[36].

      Efter hvad som nu utvecklats, torde det icke böra anses för djärft att antaga, att det i UL. 1607 mötande uttrycket ofrälst ingalunda är genom förfalskning af utg. tillkommet, utan att detta funnits i själfva handskriften E, samt att denna handskrift E på detta ställe bibehållit det ursprungliga lagstadgandet oförändradt.

      Ett stöd för den nu framstälda åsigten skulle möjligen kunna hämtas af följande omständighet. I yVML., som är mångenstädes [ 22 ]nästan en afskrift af UL. med tillsatser ur äVML., träffas i Aerfda-balken 14 de båda stadgandena i UL. om fri mans och ofri kvinnas barn samt om ofri mans och fri kvinnas barn alldeles ordagrant återgifna. Däremot äro UL:s inledande ord om barn af två ofria föräldrar i yVML. utelemnade. Skulle detta kunna häntyda därpå, att den handskrift af UL., som låg till grund för yVML:s redaktion, haft ändringen från ofrælst till frælst, hvilket såsom stridande mot rättsedvänjorna i Västmanland i detta landskaps lagbok icke upptagits? — Påpekas kan ock, att Södermannalagen icke häller har det ifrågavarande stadgandet, ehuru den har — i kortare fattning än i UL. och yVML. — de båda andra om barn af en fri och en träl (Aerfþæ-balken 3: 2). — Jfr om detta fall s. 26 n. 1 här.

  6. Sådana fall, då i UL. 1607 helt obetydliga och alldeles likgiltiga varianter träffas.
    1. not. 78. s. 58. I Kirkiu-balken 14: 9 har A: ma man at saklösu . . faræ . . ok ma man . . . saklösu . . . giöræ, medan E har '. . . saklöser . . . giöra. Andra handskrifter ha på senare stället at saklösu eller saklöst eller saklös. Konstruktionen med nominativen, hörande till man, öfverensstämmer med det straxt ofvan (§ 7) förekommande þar ma præstær at saklösu mæssu sighiæ . ok soknæmæn saklösir a höræ (i A, likaså i E), där några handskrifter på första stället ha saklōss eller saklöst, på det andra at saklöso. — Omöjligen kan nu detta saklöser vara bevis på »förfalskning.»
    2. not. 41. 8. 118. I Aerfþæ-balken 12 har A: þær kombær broþir at arfwi bröþær sinum, men E: . . . at arf brodhors, hvilket, så vidt jag kan se, är en betydelselös variant.
    3. not. 53. s. 150. I Manhælghis-balken 19: pr. har E: . . . fangit ällär lutit . . ., där A blott har . . . lutit . . . Antager man, att läsarten i E är förfalskad, ser man förmodligen i orden fangit ällär en af utg. insatt förklaring af ordet lutit. Men i sådant fall skulle texten ha öfverflödat af dylika förklaringar. Varianten är utan tvifvel gammal och alldeles betydelselös.
    4. not. 28. s. 180. I Iorþæ-balken 1: pr. har A pænningæ hwitæ, men E päninga redhu. Då meningen antagligen i båda fallen är den samma, betyder varianten intet. Det senare uttrycket förekommer äfven i ÖGL.
    5. nott. 2, 3. s. 214. Flocköfverskriften till Wiþærbo-balken 1 lyder i A: Huru by skal til iamföræs, men i E: Huru By skal iämföras. Meningen blir i båda uttrycken alldeles den samma: huru by skall till delning i jämngoda delar (näml. komma, hvilket ord finnes utskrifvet i F) i förra fallet och huru by skall [ 23 ]delas i jämngoda delar. Då verbet iæmföras i nu angifna mening på ett annat ställe förekommer i UL., synes ingen anledning vara, att anse öfverskriften i E förfalskad. Vida större olikhet än i det här förevarande fallet finner man ofta mellan flocköfverskrifterna i olika handskrifter af de gamla lagarne.
    6. nott. 93, 98. s. 221. I Wiþærbo-balken 6: 1 läses i A: far bonde . j . gierþi . mæþ sæþæ spanni sinum . Þa skulu allir grannær fyrr swin tæpt hawæ . æn . . . I E lyder stället . . . sinum, Allir grannar skulu swin sin fyrra täpt hawa än . . . Man skulle stanna i förlägenhet om, hvad som i denna obetydliga olikhet mellan A och UL. 1607 ansetts lända till bevis på förfalskning, om icke straxt därefter den af Schlyter äfven citerade noten 98 påpekade varianten swin sin täppa i E på ännu ett ställe, där A blott har swin tæppæ, såsom upphofvet till nämda misstanke. Förklaringen finner man i ordboken till UL., där orden svin tæppa öfversättas med »täppa hål på gärdsgårdar, så att svin ej må inkomma.» Schlyter har sålunda tydligen ansett dessa ord så sammanvuxna med hvarandra till ett begrepp, att de icke kunnat åtskiljas af något eller några ord (såsom i E på ena stället af sin, på det andra af sin fyrra). Att verkligen svintæppa öfvergått till ett sammansatt ord med den af Schlyter angifna betydelsen visas af skrifsättet swintæppæ, swintæpt dels i handskrifterna B, C af UL., dels i yVML. och i några handskrifter af landslagarne. Ett sådant sammansatt ord upptages ock af Schlyter i LL. Ordb. s. 619. Men att orden svin tæppæ älst helt enkelt betydt afstänga svinen eller såsom Schlyter i LL. Ordb. vid ordet tæppa 2) öfversätter: »täppa för, genom stängsel hindra att komma igenom (utestänga kreatur, uppdämma vatten)», framgår af uttryck som tæppa fiskia, t. vatn i ÖGL.; de kunna därför mycket väl hafva haft denna ursprungligare betydelse kvar på UL:s tid (jfr ock uttryckssätten suiin vtgærthes tæppa, swin wthe tæppa, swinom tæppa i handskrifter af landslagarne). I LL. Ordb., senast anförda ställe, upptager ock Schlyter under tæppa 2) svin sin tæppa ur UL., hvarigenom han själf synes hafva medgifvit denna variants berättigande. Detta bevis för »förfalskning» af texten i UL. förfaller altså.
    7. not. 43. s. 235. Wiþærbo-balken 14: 11 börjar i A på följande sätt: þæt ma aldu kallæ sum aldin bær. E har där: Thät ma ek ok aldu kalla aldin bär. I denna flock träffas förut flere gånger äfven i A det allittererande uttrycket ek ok aldu (§ 8, 9), som betyder fruktbärande ek (jfr Schlyter, LL. Ordb. s. 19). Äfven på det nu ifrågavarande stället menas med aldu [ 24 ]endast ek, såsom synes af de följande meningarna. Varianten ek ok aldu är därför lika oskyldig som trovärdig.
    8. not. 3. s. 261. I Þingmalæ-balken 4 börjar § 2 i A med orden Nu wilium wir sighiæ um twætalur, medan UL. 1607 blott har: Vm Twetalur. Denna variant är, som man finner, alldeles betydelselös.
    9. not. 29. s. 269. I Þingmalæ-balken 8: 4 läses i A: . . . husit þær fæit standær inni . i., medan UL. 1607 där har . . . fäit innan stander i. Det är mig omöjligt att inse, hvarför denna ytterst obetydliga variant blifvit räknad bland bevisen på «förfalskning» af texten i UL. 1607. Det finnes ingen gammal laghandskrift, som icke skiljer sig från öfriga handskrifter af samma lag genom dylika små varianter, som denna och de flesta af dem, hvilka under denna afdelning skärskådats.
  7. Några fall, hvilkas rätta förklaring kan vara tvifvel underkastad, men hvilka sannolikt bero på ändringar, som af en senare hand gjorts i den gamla handskriften.
    1. not. 58. s. 38. I Kirkiu-balken 9: pr. har A: offrin swa mykit þön wiliæ (om fatöct folk), medan UL. 1607 där har . . . thön formoghu, men på 2 ställen förut i samma flock . . . thön wiliä liksom A. Varianten är, som man finner, endast därför af någon nämnvärd betydelse, att ordet formoghu är ett jämförelsevis ungt ord, som icke ursprungligen kan ha stått i lagen. Det är ock endast med hänsyn därtill, som detta fall upptages här under denna afdelning i st. f. under den föregående. Verbet formagha förekommer, så vidt jag kunnat finna, först i laghandskrifter från medlet af 1300-talet[37]; men då handskriften E af UL. efter all sannolikhet förskrifver sig från en ännu äldre tid — jfr hvad som här längre fram s. 31 och n. 1 yttras om det ålderdomliga språket i E —, kan man icke gärna antaga, att ifrågavarande ordform från början stått i denna handskrift. Det ligger då närmast till hands att antaga, att på detta ställe äfven i E älst stått wiliæ, men att detta af någon senare hand rättats till formoghu. — Då jag äfven för de 3 följande fallen antager tillvaron af dylika af yngre händer tillskrifna ändringar eller tillägg i den gamla handskriften, må här några ord egnas åt detta spörsmål. Det är en ytterst vanlig företeelse, att i gamla handskrifter ändringar och tillägg gjorts af yngre händer. Dylikt omtalas mångenstädes i beskrifningarna på handskrifterna af Sveriges gamla lagar i Schlyters (och Collins) upplagor; det har skett i äVGL:s handskrift så väl som i UL:s hufvudkodex och [ 25 ]många andra[38]. Ytterst ofta gå just dessa ändringar ut på att gifva orden yngre former eller ersätta gamla ord med nya. Äfven förekomma ej sällan ändringar och tillägg gjorda på grund af missuppfattning af den gamla texten. Det är därför ingalunda oväntadt att i UL. 1607 finna fall, som synas vittna om dylika ändringar och tillägg i E. Det är emellertid klart, att man, då handskriften ej mer finnes kvar, måste vara försigtig vid tillgripandet af denna förklaring. Denna utväg behöfver ock här endast i några få fall nyttjas.
    2. not. 79. s. 99. I Kununx-balken 11: 2 talas om, då man kastar annan öfver bord. Därefter heter det i § 3 i A: Giör styriman aþrum a sighling . böte . . ., medan E där har Giör styriman a sighlingh swa : Böti . . .; «male» yttrar Schlyter om den senare läsarten. Han uppfattar därvid tydligen göra på detta ställe såsom användt i samma mening, som då det annanstädes i UL. säges kan husbondenum . . . nokot giöræs eller æ hwat þöm manni giörs, eller då det i Skånelagen heter göra gen bondæ, i hvilka fall göra betyder förbryta sig (mot). I § 3 skulle således icke vara tal om den i föregående § afhandlade särskilda förbrytelsen, då någon kastar annan öfver bord, utan om förbrytelse i allmänhet, som å skepp begås af styrmannen mot annan man. Läsarten i E sätter åter § 3 i nära sammanhang med § 2. Det synes nu onekligen sannolikast — ehuru en annan uppfattning väl icke häller är alldeles omöjlig —, att läsarten i A är den gamla och rätta, hvarvid afvikelsen i E får antagas bero på någon rättelse af senare hand. Att utg. själf gjort denna rättelse är man emellertid, efter min öfvertygelse, alldeles oberättigad att antaga, då alt för öfrigt antyder, att han sträfvat att troget återgifva handskriften i det skick, den förelegat honom. Hade han ansett sig berättigad att själf göra dylika godtyckliga ändringar af den gamla texten, så skulle denna för visso i 1607 års upplaga fått ett helt annat utseende, än den nu har.
    3. not. 79. s. 114. I Aerfþæ-balken 10: pr. talas om det fall, då bo skall skiftas. Det heter i A: allt annæt gangi til skiptis þön attu . j . lösörum . swa . j . hindræ dax giæff sum . j . andrum bom, medan UL. 1607 för det sista ordet har thingum (»male», enligt Schlyter). Meningen i A med de sista orden är, såsom [ 26 ]Schlyter utan tvifvel rätt förklarar,: »så väl der bland lösören finnes sådant som är gifvet i morgongåfva, som i andra bo» (jfr Addit. 5, där det heter, att, då både jord och lösören äro gifna som morgongåfva, gangi lösöræ til skiptis . sum . j . andrum bom). Läsarten i E häntyder nu på en uppfattning af ordet bo såsom betydande lös egendom — hvilken betydelse ordet äfven har — och sålunda ungefär liktydigt med þing, i betydelsen sak. Ändringen i E har troligen tillkommit genom af senare hand gjord rättelse i den gamla handskriften. Att den icke skett, då handskriften afskrifvits, är uppenbart. Handskrifter, i hvilka på sådant sätt gamla ord godtyckligt äro utbytta mot andra, ha i afseende på ord former, varianternas betydelse för öfrigt m. m. en helt annan karaktär än E.
    4. not. 81. s. 182. I Iorþæ-balken 2: 4 läses i A: Þæn iorþ hawær afflæt . han hawi wald aff hænni giöræ hwat han will giwæ ællr sæliæ . hwem han will. I UL. 1607 träffar man: . . . giwa ällä sälia sik til siälar tharwa, ok säli hwem . . . »Male» yttrar Schlyter om denna läsart och, som det vill synas, med rätta. Ty orden sik — tharwa passa uppenbarligen icke i sammanhanget. Att utg. skulle ha inflickat dem är emellertid ytterligt osannolikt. Af hvad grund skulle han väl ha vidtagit denna så opassande ändring? Att dessa ord af gammalt stått i handskriften, är lika litet sannolikt. Det återstår då endast att antaga, att de blifvit tillsatta af en något senare hand, möjligen i from afsigt.
    Till de nu senast afhandlade fallen skulle möjligen ett och annat af de förut under andra afdelningar upptagna kunna hänföras. Så vore det icke omöjligt, att läsarten ofrälst i UL. 1607 (se här E, 6) för frælst i A vore på detta sätt att förklara[39].

Jag har härmed genomgått de af Schlyter anförda exemplen på «många mer eller mindre uppenbara förfalskningar» i UL. 1607. Jag har icke ansett det nödigt att själf samla och här till undersökning upptaga andra fall, då UL. 1607 afviker från UL. Schl., [ 27 ]detta emedan jag är öfvertygad om, att alla fall, som i minsta mån kunnat anföras som bevis, blifvit af Schlyter angifna. Åt minstone är det icke troligt, att något vigtigare dylikt fall skulle vara förbigånget, då så obetydliga varianter, som många af de ofvan granskade, blifvit som bevis anförda.

Det heter vidare i UL. Schl. s. LXII: «Hit» — till de «många mer eller mindre uppenbara förfalskningarna» — «kunna äfven hänföras vissa ofta förekommande och, som det synes, såsom ett slags prydnader anbragta gamla ordformer, t. ex. madher där handskrifterna hafva man, their för þer, igh för æi, ein för en.»

Hvad nu den första af dessa former vidkommer, så är det svårt att inse, hvarför den gjorts till föremål för misstanke. Formen madher växlar i UL. 1607 med man — den förra formen är ingalunda, såsom man af Schlyters ord möjligen skulle kunna tro, i UL. 1607 uteslutande herskande[40] — liksom maþer (bestämd form maþrin) med man i A[41], om ock den förstnämda äldre formen är vida allmännare i UL. 1607 än i A. Äfven öfriga handskrifter af UL. hafva, såsom man tillfälligtvis finner af en och annan not hos Schlyter, madher, där A har man[42]. Yttrandet, att E har «madher der handskrifterna hafva man», är således något oegentligt och vilseledande. Obestridligt synes emellertid vara, att E har formen madher vida oftare än någon annan handskrift. Denna samma företeelse, att en handskrift ofta har maþer, där andra ha man, röjer sig emellertid äfven i handskrifter af andra lagar. Så har t. ex kodex A af yVML. många gånger maþer (lænsmaþer), där de andra handskrifterna ha man, och, det kan tilläggas, ofta just på ställen, som eljest ordagrant motsvara UL., men där kodex A af UL. har man[43]. Det är nu för öfrigt mycket möjligt, att handskriften E ofta haft ett förkortningstecken för maþer, såsom antingen runtecknet ᛘ[44] eller ock ett m’, hvilka båda beteckningssätt nyttjas i äVGL. (se VGL. Schl. Tab. I). Det är då lika naturligt som berättigadt, att [ 28 ]utg. insatt den förmodligen äfven någon gång fullt utskrifna äldre formen madher i st. för den yngre man. Att åter utg. skulle ha ändrat det i handskriften stående man till maþer förekommer mig i högsta grad osannolikt. Då man t. ex. i Kirkiu-balkens 13 flock i UL. 1607 läser straxt efter hvart annat: Nu warder man i forbudh sättär . . . Nu kumber thän madher . . . Nu kan then madher . . . Nu kan länsmadher . . . Nu kan biltughä man . . . Tha ma man märdra vptaka . . . Samu hälghd a man . . . ma madher (. . . at fiskum fara) . . . Ok ma man (anwärk . . . giöra) . . . Nu taker moghandi madher . . . Lägger madher . . ., så gör detta på mig åt minstone det oafvisliga intrycket, att just denna samma växling funnits i handskriften. Hade verkligen utg. insatt madher på de ställen, där detta står, hade han i sanning gifvit prof på ett gränslöst slarf — hvarför vi i betraktande af det sätt, hvarpå utg. i andra afseenden förfarit vid ombesörjandet af 1607 års upplaga af UL., ingalunda äga rätt att beskylla honom —, då han i den här anförda flocken skulle hafva låtit man kvarstå nästan lika ofta, som han ändrat det.

Vidkommande åter det icke så sällan i UL. 1607 mötande their för det eljest vanliga ther, the, i A þer, þe(, þær), så synes det verkligen icke rätt sannolikt, att det i handskriften stått så ofta, som det i UL. 1607 framträder. Ett þeir träffas i fsve. eljest blott en enda gång, nämligen i äVGL. (Af saræ malum, 5) — Hednalagen frånsedd, där det finnes 2 gånger. I enstaka fall träffas dock för öfrigt ej så sällan diftongen ei i fsve. skrift — se därom Rydqvist, SSL. IV, 138—139 —, fall som utan tvifvel äro att förklara så, som Rydqvist å a. st. föreslagit, nämligen därigenom att skrifvaren stundom låtit sin munart skymta fram. Ett sådant fall är geit i kodex A af UL:s Manhælghis-balk, 53 flocken (§ 1), där E och andra handskrifter ha get. Att någon enstaka gång ett þeir stått i E är därför ganska antagligt. Att åter diftongen ei i detta ord så pass ofta träffas i UL. 1607 kan möjligen förklaras på följande sätt. I E har kanske ordet þer varit skrifvet þ’r, och detta har då af utg. återgifvits med den äldre formen their, som stundom funnits utskrifven. Kanske har adverbet þær varit förkortadt på samma sätt med þ’r[45], i hvilket fall man skulle kunna förklara, att E någon gång har their i st. f. thær[46]. Utg. skulle där ha [ 29 ]misstagit sig om förkortningens betydelse. Att utg. själf skulle rent af falskeligen utan någon grund i handskriften ha insatt formen their som ett slags »prydnad» är högeligen osannolikt af alldeles samma skäl, som nyss påpekats i fråga om madher. Ther och their förekomma nämligen om hvarandra i samma flock, ja i samma punkt (t. ex. i Kirkiu-balken, 6: 7: Ok allir their giärning kunnu, ther giwin ...). Det blefve ock med nämda antagande oförklarligt, att formen the så ofta fått kvarstå. Denna så moderna form skulle väl utg. i främsta rummet ha undanröjt.

Hvad vidare formen igh beträffar, så är den i UL. 1607 så långt ifrån genomförd, att äi är regel och igh undantag. Hade utg. velat i st. för äi insätta en ålderdomligare form, hade han säkerligen i st. för igh valt formen äigh, som förekommer 6 gånger i den af utg. efter UL:s slut aftryckta Hednalagen, men som i UL. 1607 är sällsynt. Då man nu t. ex. i Kirkiu-balkens 13 flock träffar igh ... ai ... igh ... äi ... äigh ... äi ... äi ... äi ... igh..., får man ovilkorligen det intrycket, att denna växling af formerna för den nekande partikeln välbekant äfven från andra laghandskrifter förefunnits i själfva handskriften E. Ingenting talar, så vidt jag kan se, för den åsigten, att igh blifvit af utg. falskeligen insatt.

Hvad till sist «ein för en» vidkommer, så har det icke lyckats mig att, oaktadt mycket letande, i UL. 1607 påträffa någon enda diftongisk form af detta ord[47]. Skulle emellertid denna form ein verkligen någon enstaka gång förekomma i UL. 1607, så är den utan all fråga lika litet «förfalskad» som de i Södermannalagen flere gånger mötande formerna af eyn (= ein), som Helsingelagens 2 gånger nyttjade ein, som äVGL:s eit, æit (ett), som alla andra nyss antydda fall, då fsve. har ei, och särskildt som UL:s geit, their.

Det heter till slut hos Schlyter, UL. s. LXII,: «likaså finnes här» — i UL. 1607 — «ofta a i slutet af orden, där handskrifterna hafva æ,» hvilket altså äfven anses bero på af utg. gjorda ändringar af handskriftens text. I detta fall synes man verkligen vara berättigad att beskylla utg. för att icke strängt ha följt handskriften. Det finnes nämligen en utväg att kontrollera hans åtgörande i detta fall. Confirmatio till UL. är i 1607 års upplaga aftryckt efter handskriften A, såsom Schlyter påpekat (jfr här s. 4 n. 2). Nu har verkligen UL. 1607 i denna Conf. mycket ofta a, där A har æ. Det finnes emellertid åtskilligt, som låter utg:s förfaringssätt i detta [ 30 ]fall framstå i en vida mildare dager, än Schlyter sett det. Dels öfverflödar æ i UL:s handskrifter i allmänhet så i ändelserna, att man icke bör undra på, om en utgifvare på 1600-talet skulle hafva kommit på den tanken, att detta ofta blott vore en grafisk egendomlighet utan något slags betydelse, dels är æ i gamla handskrifter stundom så föga skildt från a, att det lätt kan hända ett mindre öfvadt öga att ofta förbise det, dels har ofta den krok på a, som bildar e, mer utseende af en accent på a — se t. ex. Tab. III, Cod. D, i ÖGL. Schl. —, hvadan det vore naturligt, att en utg. på 1600-talet ej bekymrat sig om den, o. s. v. Als ingen sannolikhet synes mig däremot det antagandet hafva, att utg. genom att insätta a i st. f. handskriftens de skulle hafva afsigtligt förfalskat texten och sökt att göra den ålderdomligare. — Här kan tilläggas, att, liksom aftrycket af Conf. i UL. 1607 tjänat till att bestyrka Schlyters förmodan, att a i nämda upplaga af UL. ofta står, där handskriften har æ, det tvärt om bidrager till att vederlägga den sammes misstanke, att de i UL. 1607 mötande madher, igh, their vore tillkomna genom förfalskning af texten i handskriften. I Conf. träffas nämligen -man 3 gånger, men intet madher[48], äi 5 gånger men intet igh, ther, ej their, 1 gång. Om nu utg. hade förfalskat texten i nämda hänseenden annanstädes, hvarför skulle han icke äfven gjort det i Conf.?

Med särskild hänsyn till afvikelserna i Kirkiu-balken af UL. 1607 förtjänar här ytterligare framhållas, att i den år 1608 utgifna K. Kristoffers Landslag, hvars Kirkiu-balk tryckts efter en nu förlorad handskrift af UL., inga af de s. k. förfalskningarna i UL. 1607 återfinnas. Särskildt kan anımärkas, såsom äfven Schlyter påpekat (UL. s. LXIX), att afvikelserna i UL. 1607 i fråga om 13 och 14:de flockarne (se här s. 14—17) icke hafva någon motsvarighet i 1608 års upplaga af Landslagen. Nu frågas: är det sannolikt, att utg. skulle hafva vidtagit en mängd egenmäktiga ändringar och förfalskningar i den år 1607 tryckta Kirkiu-balken af UL., men i den år 1608 tryckta låtit den ursprungliga lydelsen kvarstå?

Härmed afslutas granskningen af alla de af Schlyter anförda bevisen för den meningen, att den text af UL., som föreligger i den år 1607 tryckta upplagan, är i talrika fall förfalskad. Den [ 31 ]undersökning, som här verkstälts, har ledt till den slutföljd, att utg. af UL. 1607 icke i någon mån kan anses hafva förfalskat lagtexten, men att visserligen i några få fall 1607 års text af UL. innehåller sådant, om hvilket »man med mer eller mindre visshet kan påstå», att det ej funnits i någon gammal handskrift (se om dessa fall här förut s. 12, 18, 19, 20 och 24—26).

Denna sålunda vunna slutsats har sin betydelse därför, att den sätter oss i stånd att bilda oss ett säkrare omdöme om den till grund för UL. 1607 liggande handskriften, än som hittils varit möjligt. Med undantag för sådant, som på angifvet sätt bör förklaras såsom tillkommet genom en rättelse gjord af senare hand i handskriften, synes denna handskrift böra anses vida närmare ansluta sig till UL:s älsta redaktion af 1295 än någon annan känd handskrift af UL. Utom hvad som af det ofvan uppvisade tjänar till att bestyrka detta antagande må här framför alt betonas den vigtiga omständigheten, att denna handskrift E saknar de i slutet af A och ini C skrifna tilläggen (Additamenta hos Schlyter). Då språket i E för öfrigt är mycket ålderdomligt[49], synes mig den förmodan ej vara oberättigad, att denna handskrift E, som legat till grund för UL. 1607, varit en afskrift i första, eller möjligen andra, hand af originalhandskriften (jfr s. 12 här). Det ungefärliga förhällandet mellan de vigtigaste handskrifterna af UL. skulle, om nämda förmodan godkännes, kunna angifvas på följande sätt:

[ 32 ]Till sist må påpekas, att den slutföljd, hvartill denna undersökning ledt, har sin särskilda betydelse för bedömmandet af 1607 års text af hednalagen, eller det lilla stycke om »kamp ok enwighe», som finnes aftryckt på sista sidan af UL. 1607 utan sammanhang med UL:s text. Då vi nämligen af det föregående funnit, att utg. af UL. icke rätteligen bör anses hafva förfalskat några ordformer i den gamla handskriften E, kunna vi ock lita på, att hednalagens text föreligger oförfalskad (se vidare därom min s. 1 n. 2 här nämda afhandling).



Anm. till sid. 3. Med förkortningen LL. Ordb. angifves Schlyters Ordbok till Samlingen af Sveriges Gamla Lagar, Lund 1877.

Anm. til sid. 3 och not 1 därstädes. Att endast ett ᛘ — ej ᛘᛘ, såsom sid. 3, n. 1 föreslagits — stått i handskriften till beteckning för pluralformen mæn och att detta af utg. felaktigt återgifvits med singularformen madher skulle möjligen kunna antagas samt stödjas af följande omständigheter. I Lydekini anteckningar till VGL. nyttjas ᛘ äfven i betydelsen mæn (se VGL. Schl. Tab. IV). Tvänne gånger har ett i äVGL. stående ᛘ, som ena gången angifver ackusativformen man, andra gången genitivformen mans, blifvit af yngre afskrifvare, ena gången äfven af Stjernhjelm, felaktigt återgifvet med madher (se VGL. Schl. s. 14 n. 45, s. 29 n. 49).


  1. ↑ Af mig i det följande angifven med UL. — Då Schlyters upplaga af UL. afses, nyttjas förkortningen UL. Schl.; men UL. 1607, då sistnämda års upplaga anföres. — För handskrifterna af UL. nyttjas samma tecken som hos Schlyter. A är altså den af Schlyter utgifna handskriften, E den, som legat till grund för UL. 1607; o. s. v. Conf. och Præf. angifva, liksom i UL. Schl., Confirmatio och Præfatio till UL.
  2. ↑ Se därom min uppsats Om den fornsvenska hednalagen i Kongl. Vitterh:s-Akademiens Månadsblad för 1879, nmr 91—94, sid. 140.
  3. ↑ Se UL. Schl. s. LVII, LXI, LXII, LXVI; jfr Schlyter, Juridiska afhandlingar II, Lund 1879, s. 145.
  4. ↑ Jämför min i not. 2, sid. 1 omnämda uppsats, s. 111.
  5. ↑ Det heter egentligen hos Schlyter, att det om detta gäller det samma, som yttrats om ett annat understucket ställe, där de ofvan anförda uttrycken ”ingenio ... deberi” förekomma men med tillägget ”nisi forte in margine manuscripti cujusdam codicis ea addiderit rec. man. sæc. XV vel XVI.” Jag har antagit, att detta senare alternativ blott afser detta ställe, ej det ofvan ifrågavarande stället, hvars språkformer ej kunna vara eller föreställa annat än 1300-talets.
  6. ↑ Så framt icke, hvilket väl ej vore alldeles otänkbart — ehuru jag ej finner det mycket sannolikt —, madher genom ett förbiseende insatte af utg., som då finge antagas hafva i handskriften förefunnit ᛘᛘ (såsom tecken för män; så t. ex. i en handskrift af Grágás, hvarom se Thorsen, Om Runernes Brug ..., s. 78) och, förvillad af runans namn, insatt detta i st. f. ordets pluralform. Jfr om ᛘ i E längre fram s. 27 och 32.
  7. ↑ Osannolikt är, att detta mædher skulle vara en gammal pluralform till maþer : mæþ(e)r, om hvilken se Bugge, Rökstenen s. 86.
  8. ↑ Jfr ock i Præf. i E former med ä för det eljest vanligare a i ändelser, såsom wärnär, samän, sidhän.
  9. ↑ UL. 1607 har nämligen aftryckt Conf. efter A (se UL. Schl. s. LXI).
  10. ↑ E har dock där: ... samtykkir a.
  11. ↑ Jag kan här tillägga, att den efter en gammal, nu förlorad handskrift år 1609 tryckta upplagan af Helsingelagen i Præf. har Laghbook tessin.
  12. ↑ Se den med rynmynder återgifna inskriften — ej den med latinska bokstäfver återgifna, som är oriktig på två ställen — i Westergötlands runinskrifter, samlade af Karl Torin, Andra samlingen, s. 6 (i Westergötlands Fornminnesförenings Tidskrift, 3:e häftet, Lund 1877). — Jag har ofvan tillåtit mig att ändra det besynnerliga iaik, som P. A. Säve (Antiqvarisk Tidskrift för Sverige, Del. 3, sid. 132) och Torin hafva, till iaek (d. v. s ᛂ för det andra ᛁ), som är = iæk (i äVGL. förekommande jämte iak). Står kanske i inskriften iæk (æ = ᛅ; jfr ö = ᚯ)? Jämför teckningen hos Sjöborg, Samlingar för Nordens fornälskare, 2:a delen, fig. 6.
  13. ↑ I E, liksom i den helt unga handskriften F (enligt Schlyter från slutet af 1500-talet), hvilka på detta ställe ha samma ordställning som öfriga handskrifter, träffas öfver alt tighium för tiughum (jfr Rydqvist, SSL. II, 144). Jag förmodar, att denna besynnerliga form beror på felaktig upplösning af originalens tigh med förkortningstecken för um. Den med fornspråkets grammatik ej mycket bevandrade — jfr därom längre fram här — utg. af E, liksom den sene afskrifvaren af F ha af detta med tanke på formen tighi gjort tighium i st. f. tighum.
  14. ↑ Se Svenska Medeltidens Rimkrönikor, utg. af G. E. Klemming, 3:e delen, Sthm 1867, 68, s. 60, 136, 120, 135. På det första stället är det fråga om det Erik Karlsson Wases 30,000 man starka här tillfogade nederlaget i Dalarne år 1470. Det heter, att
    her steen och dala män
    waare ey meer än hundradhe fäm,
    hvilket omöjligen kan vara = 105, utan måste vara 500. Dalin har ock riktigt tolkat uttrycket på det senare sättet, då han i Svea Rikes Historia, 2:e delen, Stockholm 1750, s. 772, med hänvisning till Rimkrönikan uppger, att ”Sten Sture mötte med Förtroppen af 500 Man.” På de båda följande ställena (af de ofvan anförda fyra) är det tal om krigsskepp, som hade ”skärpentiner (= fältslangor) hundrath try” (”meer än C try”; ena gången rim på thy, andra gången på gny), hvilket vid jämförelse med det nyss anförda uttrycket för 500 och med ett ställe straxt efter det andra af de här ifrågavarande, där det (Rimkr. 3, s. 121) talas om ett skepp, som hade ”VC (= 500) skerpentiner”, visar sig böra öfversättas ej med 103, utan med 300. På det fjärde stället slutligen talas det om, att ryssarne i Finland år 1496 ihjälslogo M siw (rim på nw) människor, af Dalin, a. a. s. 825, återgifvet med ”wid pass 7000”; att där öfversätta 1007 är uppenbart orimligt, huru mângen vändning än i Rimkrönikorna må hafva tillkommit för rimmets skull.
  15. ↑ Därmed bör jämföras det i fsve. ej sällsynta bruket att sätta det enkla räkneordet äfven i andra fall efter substantivet, t. ex. i UL. i þingum tuem; denna ordföljd är ännu i nysve. tillåten i poesi.
  16. ↑ Se Svenskt Diplomatarium, 6 B, s. 65..
  17. ↑ I originalbref af 1408: Jowan Magnusson, Jowan Ingasson, Jowan Staffansson, men i ett annat bref af samma dag skrifves de båda senares förnamn Joan; se Sve. Dipl. från och med 1401, sid. 10—12 och flst.
  18. ↑ Jfr dock äfven Joghan, Joghen, under medeltiden ej sällan förekommande för Joan.
  19. ↑ Hufvudkodex, liksom E., har ej där det ifrågavarande namnet.
  20. ↑ Tilläggas nå emellertid, att den i Sve. Diplom. II, 204—206 aftryckta svenska texten af Conf. äfven har den riktiga namnformen Vlwidin; detta är icke anmärkt hos Schlyter UL. s. 4 n. 46, hvadan må hända äfven andra af de där anförda handskrifterna ha nämda form i st. f. den enda af Schlyter anförda Vlwitin.
  21. ↑ Således icke på 1400- eller 1500:talet tillskrifvet i margen af handskriften. Jfr s. 2, n. 2. här.
  22. ↑ ”Åhrom äfter Chr. B. 1295” heter det där. Det är af intresse att finna, att således å själfva tittelbladet det årtal åberopas, som angifves i det af Schlyter såsom oäkta ansedda stället i Præf.
  23. ↑ För Älliufti.
  24. ↑ Schlyters ord i företalet till ÖGL. s. XVII.
  25. ↑ Den öfver alt återkommande uppgiften, att nämden varit en tolfmannanämd, hvilar visserligen på de gamla urkundernas egna ord, eller Duodecim viros assumsit i den latinska, ok waldi mæþ sik tolff manna næmpd i den svenska Conf., men synes icke desto mindre vara oriktig. Hvad först den latinska Conf. vidkommer, så anföras där lika många och samma män som i Præf. i E, eller 15, i st. f. det antal, 12, som straxt förut i den lat. Conf. nämts. I den svenska Conf. åter upptagas blott de 11 första af dessa 15 män, hvilka 11 förmodligen till samman med Birger Persson själf antogos hafva utgjort den straxt förut omtalade tolff mannæ næmpd. Här äro det sista ombudet från Attundaland samt de 3 från Fjädrundaland uppenbarligen med orätt uteslutna (dock ej i några yngre handskrifter, som väl insatt de felande från E. Præf. eller den latinska Conf.). Dessa oriktigheter — båda texternas till Conf. uppgift om en tolfmannanämd samt anförandet af blott 11 nämdemän i den svenska Conf. med uteslutande särskildt af alla ombuden från Fjädrundaland — kunna möjligen förklaras på följande sätt. Det i E. i Præf. aftryckta stycket om lagens författande nämner intet om de vid lagredaktionen biträdande männens antal (åter en omständighet, som talar för detta styckes äkthet); det heter blott närwarande thässum snällum mannum, hvarefter 15 ombud namngifvas (7 från Tiundaland, 5 från Attundaland, 3 från Fjädrundaland). Då nu dessa namn skolat afskrifvas för att införas i Konungens svenska Conf., har skrifvaren med anledning däraf, att den sista, 15:de, medredaktören, liksom den 11:te, hade tillnamnet domari, kommit att felaktigt stanna vid det 11:te namnet. Sedan har man i konungens kansli, med fäst afseende på dessa 11 män och Birger Persson själf, på fri hand gjort upp historien om en tolfmannanämd. Förf. till den lat. Conf. har åter tanklöst afskrifvit uppgiften om 12 män efter den svenska Conf., oaktadt i den förra alla 15 namnen upptagits, förmodligen direkt afskrifna efter stycket i Præf. (i E). — Här kan anmärkas, att Tengberg, Om den äldsta territoriala indelningen och förvaltningen i Sverige, I, Ups. 1875, s. 66, n. 35, yttrar: ”Om namnen på Upplandslagens författare råder någon ovisshet i de olika handskrifterna af stadfästelsen”, hvilka ord, såsom man af ofvanstående finner, icke böra förstås så, — som en och annan kunde vara benägen att göra, — att helt olika namn uppgifvas i de olika handskrifterna.
  26. ↑ Att sålunda stycket icke ursprungligen stått i det i Konungens namn affattade Præf. och att det har ett helt annat ursprung än detta Præf. och än Conf., därför talar möjligen, utom hvad ofvan nämts, följande lilla omständighet. I Conf. nyttjas vid fleres af lagredaktörerna namn uttrycken waræ, warn riddæræ hærræ, men i Præf., där eljest (om Konungen) wir och war nyttjas, heter det här blott Härra . .
  27. ↑ I UL. 1607 är Conf. aftryckt efter A; se Schlyter UL. s. LXI. — Att balkindelningen i UL. 1607 skilts från Præf. och tryckts efter Conf. är troligen en frihet af utg., som svårligen kan förtänkas honom.
  28. ↑ ”Med alla egenheter i särskilda stycken, ligger — Uplands lag, äfven i afseende på redaktionen, till grund för de öfriga landskapens” — nämligen Svealandskapens — ”utom VML:s äldre codex.” (Schlyter, Jurid. afhandl., 2:a häftet,, s. 142.)
  29. ↑ Det träffas äfven i den äldre Frostaþings-lagen I, 6, där det heter: At lögum scal land várt byggia en eigi at úlögum eyða. Det bildar där jämte den följande satsen En sá er eigi vill ödrum unna. han scal eigi laga nióta ett särskildt litet kapitel med öfverskrift At lögum sé land várt bygt, hvilket afslutar den första balken. Äfven i Njáls Saga, kap. 71, träffas ordspråket under formen Með lǫgum skal land várt byggja, en með úlogum eyða (jfr Rosenberg, Nordboernes Aandeliv . . ., 2:t Bind, Kjøbh. 1879, s. 96, n. *).
  30. ↑ Om behandlingen af tillägg i olika lagafskrifter jämför Schlyter, Jurid. afhandl. 2, s. 144.
  31. ↑ Nämligen denna 10:de §:s första hälft. Af denna samt af äldre VML:s Kristnu-balks 5 flock 4 § är ofvannämda 18:de flock i yVML. sammansatt.
  32. ↑ Se Noreen, Fårömålets ljudlära (i De svenska landsmålen, I, 8), s. 303.
  33. ↑ Se Matthiae Calonii opera omnia, I, p. 224.
  34. ↑ Se äVGL., Giptar-balken 4: 3; yVGL., Giptæ-b. 3; ÖGL., Gipta-balken 29: 2.
  35. ↑ Erinras bör, att ÖGL., lika väl som UL., har det från Birger Jarl stammande förbudet mot gæfþrælar.
  36. ↑ Jämför förslagen till slafveriets upphäfvande i några delar af Amerika — om jag ej misstager mig i Brasilien och å Cuba —, enligt hvilka trälars barn, födda efter en viss tidpunkt, blifva fria.
  37. ↑ T. ex. i hufvudhandskriften af Magnus Erikssons Landslag.
  38. ↑ Jämför äfven hvad jag - i Antiqvarisk tidskrift för Sverige, Del. 5, s. 276—277 — uppvisat rörande en dylik behandling af en forndansk laghandskrift.
  39. ↑ Man skulle då, med frångående af den uppfattning jag här straxt förut (s. 21) framstält, i det ifrågavarande stycket se ett verkligt öfvergångsstadgande till underlättande af träldomens afskaffande. Skulle må hända i sådant fall på orden (fæstir ok) wighis wiþ hanæ (se här s. 20) någon större vigt böra läggas? De tre sista orden saknas dock i handskriften D. Handskriften F har emellertid på det ifrågavarande stället . . ey frälst . . ., hvilket, såsom öfverensstämmande med E — och särskildt såsom till meningen men ej till orden därmed sammanstämmande — snarare talar för den förut (s. 21) framställda uppfattningen. — Att den nu afsedda delen af 19:de flocken i UL:s Aerfþæbalk icke stämmer väl samman med det följande i denna flock, därvid behöfver kanske ej, såsom ofvan (s. 21) skett, någon betydelse fästas. Jämför hvad Schlyter säger (Jurid. afhandl. 2, s. 143) om med hvarandra oförenliga stadganden i UL. — I denna fråga må rättshistorien fälla utslaget.
  40. ↑ En tredje form mander förekommer äfven någon gång i UL. 1607.
  41. ↑ Jfr här förut s. 8.
  42. ↑ Se not. 97, s. 23, not. 65, s. 29, UL. Schl.
  43. ↑ Se t. ex. yVML. Schl. s. 81, n. 1, s. 85, n. 82, s. 151, n. 54; Aerfda-balken 14 (2 ggr.) etc.
  44. ↑ Jfr här förut s. 3, n. 2 samt Anm. å s. 32.
  45. ↑ Så är þær rätt ofta förkortadt i A.
  46. ↑ Så i Kirkiu-balken 13: 1 i UL. 1607: For allir sakir their präster witis, Tha . . ., medan A har det riktiga . . . þær . . . (BC. ær, andra handskrifter som).
  47. ↑ Anmärkas bör, att Schlyter för detta fall, i olikhet med de öfriga, ej anför något bevisställe.
  48. ↑ Särskildt bör här erinras om, hvad som redan s. 8 blifvit påpekadt, att Conf. en gång har laghman om samme man, som i UL. 1607 Præf. nämnes Laghmadher.
  49. ↑ En utförligare undersökning om språket i E, jämfördt med det i A, ingår icke i planen för denna uppsats. Jag måste här nöja mig med att hänvisa dels till några här förut påpekade fall, såsom pluralen domarar i E för domæræ i A (se s. 4), madher i E för man i A, dels till de ålderdomliga formerna nidiar, nidhiom i E för niþar, niþum i A, kyniom i E m. fl.
Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Om_1607_års_upplaga_af_Uplandslagen&oldid=537444”