[ 207 ]

Påsktankar.

1.
På påskmorgonen.

Nej, viken sorger! I dag är fest,
I dag må tystna båd’ qval och ånger.
En hvar må prisa som han kan bäst
Vår Gud med ljufliga sånger.

Ja, låt oss fröjdas af hjertans grund,
Ja, låt oss gladligen hålla påska,
Och hvila, hvila en liten stund
Från lifvets möda och brådska!

Hell, hell, uppståndelsens ljusa dag!
Bryt fram med ära i rena lågor!
Vid sinom tusende lärkors slag
Bryt fram ur vaknande vågor!

[ 208 ]


“Han är uppstånden, han är ej här,“
Så änglastämman med fröjd predikar,
Men hjertat hviskar: “Han är oss när
Och vi hans bröder och likar.“

Uppstånden är han, och solen går
För verlden fram och hans ära prisar,
Och hafvet märker att det blir vår
Och bräcker bugtande isar.

Men morgonvinden från skyn far ned
Med svala vingarna frid att vifta,
Och mellan vintern och våren fred
De väna granarna stifta.

Med snö på grönskande barr de stå
Vid roten sipporna bo i knoppar;
Sjelf väcker drifvan de späda små
Med ljumma, glittrande droppar.

Vak upp, du blomma, var icke rädd!
Nu är det slut med båd’ död och dvala,
Nu får du stå i din prydning klädd
I lunden gröna och svala.

[ 209 ]


Var tröst, mitt hjerta, du skall ej dö!
Allt mer och mer det med våren lider;
Snart skall du glömma båd’ köld och snö
För blida midsommartider.

O, ljufva sommar, o, hjertats vår,
Från slagregn fri och från qvalm och åska.
Haf tack! Jag torkar mitt ögas tår
Och håller gladligen påska.

Han är uppstånden, den hjelte god,
Den vårens furste förutan like.
Var tröst, min ande, och haf godt mod!
Du lefva skall i hans rike.


2.
I kyrkan.

De tempelportar vida
Slås upp vid klockornas manande ljud,
Och menskoskaror skrida
Till templet att prisa sin Gud.

[ 210 ]


Der komma de en efter annan
Och vandra till helgedomen opp;
I dag ha de sol på pannan,
I ögat odödligt hopp.

I dag de lagt sig att sofva,
De kämpande tvifvel, de låga begär.
Det nya lifvets gåfva
Är vår. Uppstånden han är.

De höga orgor brusa,
Och ljusets änglar i toner gå fram,
Att nattens tempel grusa
Och komma döden på skam.

Jag ser hvart öga tåras,
Jag suckar hör ur beklämda bröst.
I hjertat nu det våras.
Han lefver. Haf tröst! Haf tröst!

Gif akt, nu tystnar sången,
Nu ljuder talarens ord med makt
Om lifvets sol, uppgången
Att stråla i evig prakt.

[ 211 ]


Kraft var i denna stämma,
Och ordet på helgade läppar brann;
Till himlen han ville ej skrämma,
Men ljufligt talade han.

Likväl, hur underliga
Har allt förändrats, se’n sången dog!
Nu tvifvel i hjertat stiga,
Som nyss af sällhet slog.

Nu ser jag grubblarns öga
Omtöcknas, der på ordet han lyss;
Nu börjar det att snöga
I hjertan, som knoppats nyss.

Så lärd nu tänkarn sitter
Och mäter allt med logikens norm;
Med spetsadt öga en vitter
Beundrar blott talets form.

Men — åter hvalfvet bäfvar
Vid jubeltonernas vingeslag;
Mot höjden bönen sväfvar,
Fröjd bor i hvart anletsdrag.

[ 212 ]


Man sjunger: “Hvad ljus öfver griften!“
Man sjunger med gamman: “Han lefver, o fröjd!“
Nu tycks fullkomnad skriften,
Och varje själ är nöjd.

Visst ordets röst hugsvalar,
Visst sprider det ljus på vår bana också,
Men öfver jordens dalar
Står dimman tung ändå.

Visst ordets röst hugsvalar,
Men, höjd öfver tvifvel och reglors tvång,
Blott på himmelens språk man talar.
Och himlens språk är sång.

Jag leds vid det långa bråket,
Vid ordaträtorna tröttnar jag snart;
Deruppe, der sång är språket,
Jag vet att allt blir klart.

Ty ej i konstlad lära
Den eviga sanning gömmer sig der.
Han lefver, uppstånden i ära,
Och sjelf han sanningen är.


[ 213 ]

3.
På promenaden.

Ett riktigt helgdagsväder!
I vagn de rika åka,
Gesälln bär svarta kläder,
Och barnen hoppa kråka.

Små gummorna der borta
Tycks ense bli omsider
Att nätterna bli korta,
Ju mer till vårn det lider.

Med fästman går en enka
På nya bron att svalkas
Och på sitt bröllop tänka,
Som blir när pingsten nalkas.

Der sitter vid sin kista
Ett barn och säljer nötter.
Två teologer tvista
Om två ebreiska rötter.

[ 214 ]


En mor och dotter snattra
Om balen Annandagen
Och sättet att kalfatra
De åldrande behagen.

Sjelf är jag störste narren,
Som vågar dessa klandra,
Men blossar på cigarren
Och gör precis som andra.

Är detta nya lifvet,
Som ej af död förjagas?
Är då vårt öde skrifvet:
Bedraga och bedragas?

Vi skratta och vi äta,
För intet vi oss möda.
Blott honom vi förgäta,
Som uppstod från de döda.

Om himlen skulle ljusna
Och domsbasunen skalla
Och grafvens ben de frusna
Till lif uppvärmas alla,

[ 215 ]


Om engeln skulle välta
Från alla grafvar stenen,
Och verldarna försmälta
Så lätt som snön på renen,

Om domarn skulle ljunga,
Den höge, som I vänten,
Och nya stjernor slunga
Kring nya firmamenten,

I bröder, o, hur skulle
Han af sitt slägte helsas,
Den store kärleksfulle,
Som vill att alla frälsas?

På lek vår kraft vi tömma,
På allt vår tid vi öda,
Men — honom blott vi glömma,
Som uppstod från de döda.

1867.