←  Kapitel VII
Prästen från Wakefield
av Oliver Goldsmith
Översättare: Göte Bjurman

Kapitel VIII
Kapitel IX  →


[ 34 ]

KAP. VIII.

Följande morgon fingo vi åter besök av mr Burchell. Av vissa skäl var jag inte vidare förtjust över hans upprepade besök, men jag ville dock inte neka honom mitt sällskap eller en plats vid min härd. För övrigt betalade han fullt ut sin kost med sitt arbete, ty han arbetade lika hårt som vi andra, ty både på ängen och vid höhässjan, gick han alltid främst. Dessutom hade kan alltid något roligt att tala om, som underlättade arbetet, och han var på en gång så bortkommen och så klok, att jag höll av, skrattade åt och beklagade honom.

Det enda, som jag hade emot honom, var, att han sysselsatte sig så mycket med min dotter; han brukade på sitt skämtsamma sätt kalla henne för sin lilla fästmö, och när han gav bägge flickorna en uppsättning band, så var hennes alltid den vackraste. Jag vet inte, hur det kom sig, men för varje dag blev han allt mera älskvärd, han blev förståndigare och hans enfald övergick till visdomens överlägsenhet.

Vi åto den dagen ute på fältet, och vi sutto, eller rättare sagt, lågo omkring en enkel måltid, duken var utbredd på gräset, och mr Burchell kryddade maten med sitt goda lynne. Ett par koltrastar sutto i var sin häck och ökade vår glädje med sin vackra sång, och en tam rödhake kom och tog brödsmulor ur våra händer, och varje ljud tycktes blott vara ett eko av den frid och ro, som omgåvo oss.

»Jag sitter aldrig så här», sade Sofia, »utan att jag tänker på de båda älskande, som mr Gay så vackert har skildrat, som dogo i varandras armar. Det är något så rörande i denna skildring, att jag aldrig kan tröttna på den, fastän jag nog har hört den hundra gånger.»

Nå — i mitt tycke kan inte ens det vackraste stället i denna skildring mäta sig med Ovidii Acis och Galathea», sade Moses. »Den romerske skalden förstår att på ett helt annat sätt använda kontrasten, och när denna nyttjas med den sanna konsten, vilar hela styrkan i det rörande på den.»

»Det är märkvärdigt», anmärkte nu mr Burchell, »att båda de skalder, ni här talar om, i lika hög grad ha bidragit [ 35 ]till att införa en falsk smakriktning i sina respektive länder, genom att överlasta versen med epiteter. De små genierna efterapa lättast de stores fel; och den engelska poesien i vår tid är som den romerska under kejsardömets sista tid ingenting annat än en förening av yppiga och överdrivna bilder utan plan eller sammanhang — en hel rad av epiteter, som kunna låta vackert, men i vilka det inte är någon mening. Men när jag så här påpekar felen hos andra, så tycker ni kanske, fröken Sofia, att jag borde ge dessa andra tillfälle att hämnas, och jag har i själva verket endast gjort dessa anmärkningar för att få tillfälle att för sällskapet läsa upp en ballad, som väl har sina fel, men åtminstone är fri från de fel, jag nämnde.


Ballad.

»Kom dalens fromme eremit!
Så ensam är min stig,
Ack, för mig hän till ljuset dit,
som gästfritt vinkar mig.

»Med trötta steg jag strövar här,
förvillad, utan spår;
den vilda trakt, som kring mig är,
tycks vidgas, vart jag går.»

»För mörkret,» eremiten skrek,
»du akte dig, min son!
Det idel falskhet är och svek,
det skenet långt ifrån.

»För nödens vilsna barn, min vän,
min dörr jämt öppen står;
fast föga blott jag äger än,
ej ohjälpt någon går.

»Kom, du må dela i din nöd
uti mitt ringa bo
min bädd av säv, ett tarvligt bröd,
välsignelse och ro.

»Ej djurens flockar i min dal
jag dödar, grym och vild;
den makt, som mildrat mina kval,
mot dem har jag gjort mig mild.

»Från gräsklätt berg jag örter får
till måltid utan brott,
och skogen frukter mig består,
min dryck är vatten blott.

»All sorg, som jorden alstra plär,
o, vandrare slå bort!
Så litet man behöver här,
och livet är så kort.»

Milt var hans tal som daggens tår
den svala sommarkväll;
den tyste främling i hans spår
sågs följa till hans tjäll.

Långt in i öde, dyster skog
så ensam hyddan låg,

[ 36 ]

och tacksamt dit sin tillflykt tog
den, som sin väg ej såg.

Ej överflödet, lyckans lott,
fanns där uti förvar
en enkel dörr med klinka blott
dess knappa stängsel var.

Allt medan kvällen världen bjöd
till vila eller fest,
vår ensling skötte härdens glöd
till trevnad för sin gäst.

Vad han för måltiden bestämt,
han satte fram och log,
och med berättelser och skämt
han tiden glatt bedrog.
En kissekatt med muntra språng
sågs leka på sitt vis;
från spiseln hördes syrsans sång
och sprakandet av ris.

Men främlingen tar ingen tröst
han kunde icke le,
av kvävda suckar höjs hans bröst
med hjärtat fullt av ve.

Då eremiten såg hans kval,
så hjärtligt rörd han var:
»Sägt varifrån» — så ljöd hans tal —
»din sorg sitt ursprung har?

»Har du, förskjuten hemifrån,
måst vandra denna stig?
Har med din kärlek drivits hån?
Har vänskap gäckat dig?

»Ack, världens lust och fröjd är flärd,
med ömkan på den se.
Är du till dem av längtan tärd,
din dårskap blott bele!

»Och vad är vänskap? Blott ett namn,
som dårar med sitt ljud;
för rikdom öppnar den sin famn,
men flyr för nödens bud.

»Och kärlek blott ett joller är,
för kvinnans lust en lek,
och länge ej det dröjde här
förrn falskhet trohet svek.

»Förakta kvinnan, det är bäst,
och dina suckar spar!» —
Nu kindens rodnad hos hans gäst
förrådde, vem det var.

Ty nu inför hans häpna syn
ett nytt behag sågs le,
likt färgerna kring morgonskyn
så skönt, så skiftande.

Den fulla barm ej döljas kan
och ej det fagra hår;
i stället för den unge man
en jungfru skön där står.

»Med sorg i själ och synd i sinn
objuden hit jag kom.
Förlåt mig, att jag så trängt in
i renhets helgedom.

»Beklaga blott en flickas lott,
som kärlek drivit har:

[ 37 ]

jag lugnet sökt, förtvivlan blott
mitt följe alltid var.

»Min fader var mig alltid huld,
en lord han nämnde sig;
han ägde mycket gods och guld,
dock högst han skattat mig.

»Av friare från syd och nord
det kom i dussintal,
de talte många fagra ord
med hycklat kärlekskval.

»Den ädlingssvärm framför mig låg,
mig följde varje steg,
Bland denna hop jag Edvin såg,
som bugade — men teg!

»I enkel dräkt han för mig stod,
han var ej rik, ej grann,
men sann, förståndig, öm och god,
och allt däri jag fann.

»Som morgonstjärnan skön och klar,
som daggens rena glans,
så stor hans sinnes renhet var.
Mer ädel man ej fanns.

»Fort — daggens, blommans sköna glans
försvinna, som man vet.
Ack, deras tjusningskraft var hans,
min — deras flyktighet!

»Mitt övermod, det lärde mig,
ett konstlat nyckfullt skick.
I hjärtat kärlek rotfäst sig,
men kall var dock min blick.

»Förtvivlad han vid mitt förakt
till sist mig övergav,
och flydde till en enslig trakt
och där han fann en grav.

»Nu ångern lämnar mig ej ro,
sen’ jag mig brottslig fann.
Dit han drog bort, där vill jag bo,
att en gång dö som han.

»Förtvivlad på en enslig ort
jag lägger mig och dör;
så har min Edvin för mig gjort,
så jag för honom gör.»

»Det Gud förbjude», mannen skrek,
slöt flickan till sitt bröst.
Den sköna häpen stod ock blek —
hon kände Edvins röst.

»Vänd, Angelina, hjärtats vän!
ack, vänd din blick till mig:
Se Edvin återskänkt igen
åt kärleken och dig!

»Ack, glöm vid detta bröst din sorg,
mitt hjärtas dyra gäst;
då blir min hydda till en borg
och livet till en fest.

»Var dag, som ny emot oss ler
vår kärlek skall bli ny,
och då din sista suck du ger,
skall Edvins själ ock fly!» —

[ 38 ]Sofia lyssnade till uppläsningen av balladen med en min, där ömhet tycktes blandad med bifall. Men vårt lugn stördes snart genom ljudet av ett bösskott nära intill oss, och strax därpå sågo vi en man bryta sig igenom häcken för att taga det byte, han hade fällt.

Jägaren var godsägarens kaplan, vilken hade skjutit en av de koltrastar, som sjungit så vackert för oss. Den skarpa knallen, som hade hörts så tätt intill oss, hade naturligtvis förskräckt mina döttrar, och jag såg, att Sofia i sin ängslan hade kastat sig i mr Burchells armar för att söka skydd.

Kaplanen kom nu fram och bad om ursäkt, för att han hade stört oss; han hade alls inte vetat, att vi befunno oss i närheten. Han slog sig därpå ned vid min yngre dotters sida, och på jägarevis bad han henne mottaga, vad han hade skjutit denna morgon. Hon ämnade just avslå det, men en förstulen vink från hennes moder kom henne att ändra sig och hon mottog gåvan, om än något motvilligt.

Min hustru kunde, som vanligt, ej låta bli att ge sin fåfänga luft i en hörbar viskning, att Sofia hade gjort en erövring i kaplanen, liksom hennes äldre syster hade gjort i godsägaren. Men jag misstänkte på goda grunder, att hennes känslor gällde ett helt annat föremål.

Kaplanens ärende var att meddela oss, att mr Thornhill ämnade arrangera en danstillställning för de unga damerna samma afton vid månskenet på gräsplanen framför vårt hem, och att han sörjt för musik och förfriskningar. »Jag vill inte neka», sade han, »att jag haft mina skäl att vara den förste, som kom med underrättelsen, då jag hoppades att till belöning få bli fröken Sofias kavaljer.»

Min dotter svarade, att hon ingenting, hade emot det, »Men här sitter en herre», fortsatte hon, i det hon såg på mr Burchell, »som hela dagen har hjälpt mig med mitt arbete, och det är därför inte mera än rättvist, att han nu också delar nöjet med mig.»

Mr Burchell uttryckte sin glädje över, att hon hade tänkt på honom, men han avstod till förmån för kaplanen, tilläggande, att han på aftonen skulle gå till ett ställe, som låg fem mil därifrån, dit han var bjuden på en skördefest.

Hans avslag föreföll mig litet egendomligt; och inte heller kunde jag begripa, huru en så förståndig flicka som min yngre kunde föredraga en utfattig man framför en, vars framtidsutsikter voro mycket större. Men liksom männen oftast äro bäst i stånd att värdesätta kvinnorna, så är det ofta kvinnorna, som bedöma oss rättvisast. Det är, som om [ 39 ]de två könen äro satta till att utspionera varandra, och som om de ägde åtskilliga möjligheter, som sätta dem i stånd att rätt vardera varandra.