←  Inledning
Quentin Durward
av Sir Walter Scott
Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt

Kontrasten
Vandraren  →


[ 1 ]

FÖRSTA KAPITLET.
Kontrasten.

Se här på denna målning, och på denna,
En härmad liknelse af tvänne bröder.

Shakespeare.

Slutet af femtonde århundradet förberedde den följd af tillkommande tilldragelser, som slutade med att höja Frankrike till den fruktansvärda makt, som allt sedan dess tid efter annan varit ett hufvudföremål för de andra europeiska nationernas afund. Före denna tidpunkt måste det för sin blotta tillvaro kämpa med engelsmännen, hvilka redan voro herrar öfver dess skönaste provinser, och det var endast genom sin konungs yttersta ansträngningar och sitt folks tapperhet, som det undan utländskt ok kunde frälsa hvad som återstod. Men detta var ej dess enda fara. De furstar, som innehade de stora krono-länen, och isynnerhet hertigarne af Burgund och Bretagne, hade förstått att göra sina läns-förpligtelser så lätta, att de ej drogo i betänkande att af den obetydligaste anledning höja upprorets fana emot sin länsherre, konungen af Frankrike. I fredstider regerade de sina provinser som fullkomligt enväldiga furstar, och huset Burgund, som innehade landet af samma namn, jemte den rikaste och bästa delen af Flandern, var i sig sjelft så rikt och mäktigt, att det i glans och makt ej gaf kronan efter.

[ 2 ]I likhet med de stora läns-innehafvarne, tillvällade sig äfven hvarje lägre kronvasall all den oafhängighet, som hans aflägsenhet från högsta makten, vidden af hans län eller fastheten af hans slott, satte honom i stånd att bibehålla, och dessa småtyranner, som ej längre voro åtkomliga af lagens arm, begingo ostraffadt det godtyckligaste förtryck och de rysligaste grymheter. Ensamt i Auvergne räknade man öfver trehundra sådana oberoende adelsmän, för hvilka våldtägt, mord och rån hörde till de alldagligaste handlingar.

Utom dessa olyckor, ökades äfven det mellan partierna splittrade landets elände af ett annat plågoris, en frukt af de långvariga krigen mellan Frankrike och England. Af dräggen från alla andra länder hade i Frankrike bildat sig talrika soldathopar, samlade i band, under befälhafvare, hvilka de sjelfva valt bland de tappraste och lyckligaste äfventyrare. Dessa legoknektar sålde sin tjenst åt den mestbjudande, och då sådana tillbud saknades, förde de krig för egen räkning, intogo slott och fästen, hvilka de sedan begagnade såsom tillflyktsorter, gjorde fångar, för hvilka de fordrade lösen, beskattade byarne och den omgifvande trakten, samt förvärfvade sig genom alla slags röfverier de passande tillnamnen Tondeurs och Ecorcheurs[1].

Midt under allt det elände och de ohyggligheter, som voro en följd af ett så bedröfligt samhällstillstånd, utmärkte ett hejdlöst och öfverdädigt slöseri så väl den högre adelns som furstarnes hofhållningar, medan deras underordnade åter i sin ordning bortkastade sina af folkets svett utpressade skatter på utbredandet af en rå prakt. Umgänget mellan könen utmärktes af en ton af ridderligt galanteri, som likväl ofta fläckades af tygellösa utsväfningar, och ehuru man ännu talade de vandrande riddarnes språk och iakttog deras plägseder, så hade likväl riddarväsendets rena anda af ädel kärlek och högsinnad tapperhet längesedan upphört att mildra och försona dess öfverdrifter. De lansbrytningar och torneringar, de förlustelser och fester, som anstäldes vid hvarje litet hof, lockade hvarje vandrande äfventyrare till Frankrike, och sällan saknade han vid sin ditkomst tillfälle att ådagalägga det blinda mod [ 3 ]och den våghalsiga äfventyrar-anda, hvaråt hans lyckligare lottade fädernesland ej lemnade något spelrum.

Vid denna tidpunkt, och liksom för att frälsa detta sköna rike undan det mångfaldiga elände hvarmed det hotades, bestegs den vacklande tronen af Ludvig XI, hvars i och för sig sjelf förhatliga karakter, förstod bjuda spetsen åt tidens olyckor, hvilka han bekämpade och till en stor del neutraliserade, liksom, enligt gamla medicinska böcker, gifter af motsatta egenskaper hafva förmågan att ömsesidigt upphäfva hvarandras verkan.

Modig, då det gälde något nyttigt och politiskt syftemål, hade Ludvig ej en gnista af denna romantiska tapperhet, eller af den densamma så närslägtade stolthet, som fortfar att strida för äran, sedan ändamålet redan är vunnet. Kall, slug och framför allt uppmärksam på sim egen fördel, uppoffrade han hvarje stolthet eller passion, som möjligen var i strid med densamma. Han var ytterst varsam att dölja sina verkliga tänkesätt och afsigter för alla som närmade sig honom, och man hörde honom ofta yttra: »att den konung, som ej förstod att förställa sig, ej dugde att regera, och att, hvad honom beträffade, om han trodde att hans mössa kände till hans hemligheter, så skulle han kasta den i elden». Ingen, hvarken förr eller senare, har bättre förstått begagna sig af andras svagheter och derjemte undvika att gifva pris på sig genom att obetänksamt öfverlemna sig åt sina egna.

Af naturen var han hämdgirig och grym, och det till den grad, att han fann ett nöje i de täta afrättningar han anbefalde; men liksom ingen känsla af barmhertighet någonsin förmådde honom att skona, der han saklöst kunde straffa, så retade honom hans hämdkänsla aldrig till någon förhastad våldsamhet. Sällan kastade han sig öfver sitt rof, förr än han var fullkomligt säker på att kunna gripa det och att det utan hopp om räddning var förloradt, och hans rörelser voro så omsorgsfullt dolda, att framgången vanligen först förkunnade för verlden det mål hvaråt han syftat.

På samma sitt gaf Ludvigs girighet vika för ett sken af frikostighet, när det erfordrades att muta en furstlig medtäflares favorit eller minister, vare sig för att afvända ett hotande anfall, eller för att spränga något mot honom sjelf [ 4 ]ingånget förbund. Han älskade njutningar och nöjen; men hvarken kärleken eller jagten, ehuru de voro hans herskande passioner, afhöllo honom någonsin från att punktligt sköta sitt rikes angelägenheter. Han hade en djup menniskokännedom, som han förvärfvat, i det han personligen umgåtts med alla samhällsklasser, och ehuru af naturen stolt och högdragen, drog han likväl ej i betänkande, att, med en såsom något vidunderligt ansedd likgiltighet för samfundslifvets godtyckliga rangskilnader, till de vigtigaste befattningar upphöja män af lägsta stånd, och valde dessa så väl, att han sällan misstog sig om deras egenskaper.

Men liksom menniskonaturen sällan är i full öfverensstämmelse med sig sjelf, så fans det äfven motsägelser i denne lika sluge, som skicklige monarks karakter. Ehuru han var den falskaste menniska i verlden, härledde sig dock några af de största misstagen i hans lif från en alltför blind tillit till andras heder och redbarhet. Orsaken till dessa misstag tyckes likväl böra sökas i en ytterst förfinad politik, som förledde Ludvig att antaga skenet af ett obegränsadt förtroende mot dem, hvilka han tänkte öfverlista; ty eljest var han i sitt handlingssätt i allmänhet så misstrogen och misstänksam, som trots någon tyrann i verlden.

Två andra omständigheter torde böra omnämnas, för att fullända teckningen af denna fruktansvärda karakter, som bland tidehvarfvets råa furstar uppsvingade sig till rangen af en djurvaktare, som genom sin öfverlägsna klokhet och skicklighet samt genom med urskilning utdelad aga och mat slutligen lyckades få öfverhanden öfver dem, hvilka skulle slitit honom i stycken, om de ej kufvats af hans slughet.

Det första af dessa karaktersdrag var Ludvigs ytterliga vidskepelse, ett plågoris hvarmed himmeln ofta hemsöker dem, hvilka vägra att lyssna till religionens bud. Samvetsaggen öfver sina brottsliga handlingar sökte Ludvig aldrig att stilla genom någon förändring i sina machiavellistiska ränker, utan bemödade sig, fastän förgäfves, att tysta sitt oroliga samvete, genom vidskepliga religionsceremonier, stränga botöfningar och rika skänker till de andliga. Den andra egenheten, med hvilken den först[ 5 ]nämnda, besynnerligt nog, ofta finnes parad, var hans smak för låga nöjen och hemliga utsväfningar. Den visaste, eller åtminstone den slugaste furste på sin tid, umgicks han gerna med personer af de lägre samhällsklasserna, och sjelf snabbfyndig, roades han af en qvick samtals-ton mer än man skulle kunnat förmoda af andra drag i hans karakter. Han inlät sig till och med i tvetydiga intriger och deraf förorsakade komiska äfventyr, med en otvungenhet, som föga öfverensstämde med hans vanliga misstroende och uppmärksamhet på sig sjelf, och han tyckte så mycket om detta slags galanteri, att han sjelf lät utgifva en samling af dylika lustiga, slippriga anekdoter, som är väl känd för boksamlare, i hvilkas ögon — men också endast i deras — den äkta upplagan är af högt värde.

Medelst denna monarks kraftiga och förslagna, ehuru föga älskvärda karakter, behagade det försynen, som lika väl begagnar sig af ovädret som af det milda regnet, att åt den stora franska nationen återgifva välgerningen af en borgerlig regering, hvilken den nästan förlorat, då han besteg tronen.

Före sitt tillträde till regeringen hade Ludvig snarare visat prof på laster än talanger. Margaretha af Skottland, hans första gemål, hade »grämt sig till döds öfver smädande tungor», detta i hennes makes hof, der ingen utan Ludvigs egen uppmuntran skulle vågat andas ett ord mot denna älskvärda och förorättade furstinna. Han hade varit en otacksam och upprorisk son, som ena gången försåtligt sökt att bemäktiga sig sin fars person, och den andra öppet gripit till vapen mot honom. För den första förbrytelsen förvisades han till sitt furstendöme Dauphiné, hvilket han styrde med mycken klokhet; — för den andra blef han fullkomligt landsförvist och nödgades taga sin tillflykt till hertigen af Burgund och hans son, hvilkas gästfrihet han åtnjöt ända till sin faders år 1461 inträffade död, ehuru de sedermera fingo föga tack derför.

Strax i början af sin regering var det hardt nära att Ludvig blifvit öfverväldigad af en liga, som bildats af Frankrikes stora kron-vasaller, med hertigen af Burgund, eller rättare hans son, grefven af Charolais i spetsen. De uppbådade en talrik här, inneslöto Paris, höllo under sjelfva hufvudstadens murar, en drabbning, som dock icke blef [ 6 ]afgörande, och bragte den franska monarkien på förderfvets brant. I dylika fall händer det för det mesta, att den slugaste generalen af de två vinner de verkliga fördelarne, ehuru kanske ej den krigiska äran af det omtvistade slagfältet. Ludvig, som i bataljen vid Montlhéry visat stor personlig tapperhet, förstod att genom sin klokhet draga lika stor fördel af detta oafgjorda fältslag, som af den fullkomligaste seger. Han drog ut på tiden, tills fienden brutit upp sitt läger, och ådagalade så mycken talang i att utså oenighet mellan dessa stormakter, att deras så kallade förbund »för Allmänt väl», hvars egentliga syftemål var, att, med bibehållandet af det yttre skenet, omstörta hela franska monarkien, upplöste sig, för att aldrig mer återuppstå på ett så fruktansvärdt sätt. Befriad från all fruktan för England, som var sönderslitet af de mellan husen York och Lancaster pågående borgerliga krigen, sysselsatte sig Ludvig nu under några år med att, lik en känslolös, men skicklig kirurg läka statens sår, eller snarare att, än genom milda medel, än genom användandet af eld och stål, hämma den dödliga kräfta hvaraf den var angripen. Ur stånd att helt och hållet stäfja fri-kompaniernas stråtröfverier och adelns strafflösa förtryck, sökte han att åtminstone mildra detta onda och lyckades småningom att genom outtröttlig ihärdighet i någon mån öka sin egen kungliga myndighet och minska deras makt, som motarbetade densamma.

Emellertid var konungen af Frankrike ännu alltid omgifven af tvifvel och faror; ty ehuru förbundet »för Allmänt väl» till viss grad var sprängdt, fans det likväl ännu till, och kunde, lik en sönderstyckad orm, återförenas och blifva farligt på nytt. Den största faran låg likväl i hertigens af Burgund tillväxande makt; denne hertig var nämligen då för tiden en af Europas mäktigaste furstar, och förlorade föga i rang genom det tvetydiga beroende, hvari hans hertigdöme befann sig till kronan Frankrike.

Burgunds hertigliga krona bars då af Carl, för sitt till vansinne gränsade mod benämnd den Djerfve, eller rättare den Oförvigne, och han brann af begär att utbyta den mot en sjelfständig kunglig krona. Denne hertigs karakter utgjorde en i alla hänseenden fullkomlig motsats till Ludvig XI:s.

[ 7 ]Den senare var kall, betänksam, och förslagen, aldrig inlåtande sig i några vågspel och aldrig uppgifvande något företag, som hade äfven den aflägsnaste sannolikhet för sig att lyckas. Hertigens lynne var raka motsatsen. Han kastade sig i faran, derför att han älskade henne, och i svårigheter, emedan han föraktade dem. Liksom Ludvig aldrig uppoffrade sin fördel för sina passioner, så uppoffrade Carl deremot aldrig sin passion eller ens sin nyck för någonting annat. Oaktadt det nära slägtskapsförhållande, hvari de stodo till hvarandra, och det understöd, hertigen och hans far lemnat Ludvig under hans landsflykt, medan han ännu var kronprins, så hatade och föraktade de likväl ömsesidigt hvarandra. Hertigen af Burgund föraktade konungens smygande politik, och beskylde honom för brist på mod, derför att han genom förbund, köp och dylika indirekta medel sökte ernå fördelar, hvilka hertigen, om han varit i hans ställe, skulle ryckt åt sig med väpnad hand. Dessutom hatade han konungen, både för den otacksamhet han visat för fordom visad välvilja och för de personligen skymfliga beskyllningar, som Ludvigs ambassadörer påbördat honom, medan hans far ännu lefde, men isynnerhet för det hemliga understöd han lemnade de missnöjda borgarne i Gent, Lüttich och andra stora städer i Flandern, hvilka, afundsjuka om sina privilegier och uppblåsta öfver sim rikedom, ofta voro i uppror mot sina länsherrar, hertigarne af Burgund, och alltid voro säkra att finna ett hemligt understöd hos Ludvig, som ej lät något tillfälle gå sig ur händerna att befordra oroligheter inom sin öfvermäktige vasalls stater.

Ludvig återgaf hertigen med ränta hans hat och förakt, ehuru han begagnade en tätare slöja för att dölja sina känslor. För en man af hans djupa skarpsinnighet var det omöjligt att icke förakta denna hårdnackade envishet, som aldrig afstod från sina föresatser, huru olycksdigra följderna af hans framhärdande än måtte visa sig, och denna brådstörtade häftighet, som rusade in på vädjobanan, utan att ett ögonblick öfverväga de hinder, hvilka den kunde råka nt för. Konungen hatade likväl Carl mer än han föraktade honom, och hans förakt och hat voro så mycket lifligare, som de voro blandade med fruktan; ty han visste, att anfallet af en retad tjur, hvarmed han jem[ 8 ]förde hertigen af Burgund, alltid är fruktansvärdt, ehuru djuret gör det med tillslutna ögon. Det var ej endast de burgundiska besittningarnas rikedom, deras stridbara invånares krigstukt eller deras täta befolkning, som väckte fruktan hos konungen, utan ock åtskilliga egenskaper hos regenten sjelf, som gjorde honom farlig. Den förkroppsligade tapperheten — ehuru tapperheten hos honom gränsade till dumdristighet — slösande i sina utgifter, lysande i sitt hof, sin person och sin omgifning, öfver allt utvecklande det burgundiska husets ärftliga prakt, lockade Carl den Dijerfve i sin tjenst nistan alla tidehvarfvets eldiga naturer, som voro själsfränder med honom, och Ludvig insåg allt för väl, hvad som kunde vågas och uträttas med en hop dylika djerfva äfventyrare, under en anförare med en lika okuflig karakter som deras egen.

Det fans äfven en annan omständighet, som ökade Ludvigs hat till sin öfvermäktige vasall, nämligen den, att han hade att tacka Carl för tjenster, hvilka han aldrig ärnade återgälda, och att han ofta nödsakades dagtinga med honom, samt till och med fördraga utbrott af ett oförskämdt, den kungliga värdigheten förnedrande öfvermod, utan att våga bemöta honom annorlunda än som sin »kärälsklige kusin af Burgund».

Det var omkring 1468, då förevarande berättelse börjar, som deras fiendskap hade nått sin höjd, ehuru, som ofta inträffade, en bedräglig och osäker vapenhvila för tillfället egde rum mellan dem. Mången torde väl tycka, att den persons rang och ställning, som vi först komma att låta uppträda på skådeplatsen, näppeligen haft behof af någon afhandling om två mäktiga furstars inbördes ställning; men de stores lidelser, tvister och försoningar, hafva inflytande på alla deras väl eller ve, som stå i någon den ringaste beröring till dem, och under fortgången af vår berättelse skola vi finna, att detta inledande kapitel varit nödvändigt, för att fatta berättelsen om den person, hvars äfventyr vi nu gå att skildra.


  1. På svenska rackare och flåbusar.