←  Biljetten
Quentin Durward
av Sir Walter Scott
Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt

Plundringen
Orgien  →


[ 285 ]

TJUGOFÖRSTA KAPITLET.
Plundringen.

Jag stänger alla nådens portar till;
Mordlysten krigsman, rå och hård i hjertat,
Och med ett samvete, som helvet’ rymligt,
Skall rasa fritt med blodbestänkta hinder.

Shakespeare.

Slottet Schonwaldts öfverrumplade och skrämda besättning hade detta oaktadt för någon tid försvarat platsen mot de angripande, men de otaliga hopar, hvilka utströmmade från Lüttich och rusade till storms, liksom svärmande bin, skingrade deras uppmärksamhet och nedslogo deras mod.

Dessutom rådde bland försvararne, om icke forräderi, så åtminstone en viss ljumhet; ty somliga ropade, att man borde gifva sig, och andra öfvergåfvo sina poster, för att söka sin räddning i flykten. Många störtade sig från murarne ned i grafven, och de, som ej drunknade, bortkastade sina fält-tecken och räddade sig genom att insticka sig i de stormandes brokiga hopar. Det var endast några få, som af tillgifvenhet för biskopens person samlade sig omkring honom och fortforo att försvara det stora tornet, dit han flytt, och andra, som, osäkra om att få pardon, eller, drifna af förtviflans mod, ännu försvarade sig i något enstaka bålverk eller torn af den vidsträckta byggnaden. Men de angripande, som blifvit herrar öfver borggårdarne och byggnadens nedre delar, sysselsatte sig med att förfölja de flyende och tillfredsställa sin roflystnad, då en ensam man, intagen af farhogor, ännu rysligare, än den förfärliga verklighet han hade framför sina ögon, sökte bana sig en väg midt igenom denna förvirringens [ 286 ]och fasans skådeplats, liksom han sökt den död, hvilken alla andra sträfvade att undfly. Hvar och en som denna natt sett Quentin Durward och icke känt till hans bevekelsegrunder, skulle hafva hållit honom för storm galen; den som deremot känt till dem, skulle hafva stält honom i jemnbredd med hvilken romanhjelte som helst.

Då han nalkades Schonwaldt på samma sida som han lemnat det, mötte ynglingen flere flyktingar, hvilka skyndade till skogen och naturligtvis undveko honom som en fiende, emedan han kom från det motsatta hållet. Då han kom närmare, kunde han höra och till en del äfven se menniskor, som från trädgårds-muren nedsläppte sig i slottsgrafven, och andra, som af de angripande tycktes nedstörtas i densamma. Hans mod rubbades likväl ej för ett ögonblick. Någon båt var ej tid att se sig om efter, äfven om det gått an att begagna den, och det var fåfängt att nalkas trädgårdsporten, som var fullpackad af flyktingar, hvilka undan för undan, allt efter som de påträngdes af de efterföljande, nedföllo i vallgrafven, hvilken de ej hade någon utväg att komma öfver.

Undvikande denna punkt, kastade Quentin sig i vallgrafven nära den så kallade lilla slottsporten, der en vindbrygga fans, som ännu var uppdragen. Sedan han med möda undgått att neddragas i djupet af mer än en stackars drunknande usling, som utsträckte sina hinder efter honom, sam han fram till vindbryggan, fattade tag i en af dess nedhängande kedjor, svingade sig med stor kraft och vighet upp ur vattnet och nådde den platform, hvarvid bryggan var fäst, då en lansknekt rusade emot honom, med sitt blodiga svärd lyft till ett hugg, som oundvikligt skulle varit dödande.

»Hvad nu, karl!» sade Quentin i en myndig ton. »Är det så du bistår en kamrat? Räck mig handen!»

Tigande och med någon tvekan räckte honom soldaten sin hand och hjelpte upp honom på platformen, hvarpå Quentin, utan att lemna honom tid till besinning, i samma befallande ton fortfor: »till vestra tornet, om ni vill bli rik! Prestens skatter ligga i vestra tornet!»

Dessa ord upprepades på alla håll: »till vestra tornet — skatten är i vestra tornet! Och alla de som strök omkring i närheten och kunde höra ropet, rusade liksom [ 287 ]en skock glupande ulfvar framåt i motsatt riktning mot den, hvilken Quentin, skulle det äfven kosta hans lif, beslutat att följa.

Låtsande som han vore en af segrarne och ej af de besegrade, banade han sig väg till trädgården och gick tvärs öfver den med mindre svårighet än han väntat sig, ty ropet »till vestra tornet!» hade aflägsnat en hop af angriparne, och en annan bortkallades af stridsrop och trumpetstötar att hjelpa till att tillbakadrifva ett förtvifladt utfall, som slottstornets försvarare försökt, i hopp att slå sig igenom och med biskopen midt ibland sig undkomma ur slottet. Quentin gick derför öfver trädgården med snabba steg och klappande hjerta, anbefallande sig åt de himmelska makter, som beskyddat honom i alla lifsfaror, och modig i sitt beslut att lyckas i sitt förtviflade förehafvande, eller sätta lifvet till. Just som han skulle ingå i trädgården, rusade tre karlar emot honom med fälda lansar, ropande: »Lüttich, Lüttich!»

Sättande sig i försvarstillställning, men utan att hugga till, svarade Quentin: »Frankrike Frankrike, Lüttichs vän!»

»Lefve Frankrike!» ropade lütticharne och gingo vidare. Samma lösen verkade som en talisman på fyra eller fem af de la Marcks följe, hvilka han fann ströfvande i trädgården och som anföllo honom med ropet: »Vildgalt!»

Quentin började nu verkligen hoppas, att han i egenskap af utskickad från konung Ludvig, som i hemlighet upppviglat de lüttichska insurgenterne och derjemte i tysthet understödde Wilhehn de la Marck, möjligen skulle gå igenom denna natts fasor.

Framkommen till det lilla tornet, ryste han, då han fann den lilla sidodörr, hvarigenom grefvinnan Hameline och Marthon kort förut utgått, spärrad af flere lik.

Två af dem drog han skyndsamt åt sidan, och han ärnade just stiga öfver det tredje, då den förmente döde fattade i hans rock och bad honom stanna för att hjelpa sig stiga upp. Quentin var just i begrepp att använda hårdare medel än brottning för att befria sig från detta olägliga hinder, då den fallne fortfor att utropa: »jag qväfs här i min egen rustning! — Jag är Pavilion, syn[ 288 ]dikus i Lüttich! Om ni hör till vårt folk, skall jag göra er rik — hör ni till motpartiet skall jag beskydda er; men låt mig inte — låt mig inte dö som ett qväfdt svin!»

Midt under detta blodiga uppträdde ingaf Quentins sinnesnärvaro honom den tanken, att denne dignitär kunde ega medel att skydda deras återtåg. Han upplyfte honom derför och frågade honom, om han var sårad.

»Sårad? Nej — åtminstone tror jag det ej» — svarade borgaren; »men jag har alldeles mist andan.»

»Sitt då ned på den här stenen och hemta andan», sade Quentin. »Jag kommer strax tillbaka.»

»För hvem är ni?» sade borgaren, ännu fasthållande honom.

»För Frankrike! För Frankrike!» svarade Quentin, bemödande sig att göra sig lös.

»Åh, kors, min raska, unga bågskytt!» sade den värde syndikern. »Nå, efter jag blifvit så lycklig att råka en vän i denna förfärliga natt, så ärnar jag inte öfverge honom, det kan ni lita på. Gå hvart ni vill, så följer jag med, och kunde jag bara få tillsammans några handfasta gossar af vårt skrå, så kunde jag äfven hjelpa er i min ordning, men nu äro de spridda rundt omkring, som lika många ärter. Ah, det är en förfärlig natt!»

Medan han sade detta. släpade han sig efter Quentin, som insåg vigten af att försäkra sig om en så inflytelserik persons beskydd och derför saktade sina steg för att bistå honom, ehuru han i sitt hjerta förbannade det påhäng, som fördröjde honom.

Vid trappans slut var en förstuga, hvari stodo kistor och skrin, hvilka buro märken af att hafva blifvit plundrade, emedan en del af deras innehåll ännu låg kringströdt på golfvet. En i spiseln stående, flämtande lampa, kastade ett svagt sken på en död eller sanslös karl, som låg utsträckt tvärs öfver spiselhällen.

Med en kraftansträngning, som nära på kullkastade honom, slet sig Quentin, liksom en vindhund från jägarens koppel, lös från Pavillon och ilade genom ett andra och tredje rum, hvilket sistnämnda tycktes varit de båda grefvinnornas sängkammare. Ingen lefvande varelse syntes till i något af dem. Han ropade Isabellas namn, först [ 289 ]sakta, sedan allt högre och slutligen med förtviflans styrka; men intet svar afhördes. Han vred händerna, slet håret och stampade i förtviflan på golfvet. Slutligen varseblef han en svag ljusglimt, som sken genom en springa i panelningen af en mörk vrå i sängkammaren och antydde något gömställe bakom tapeten. Quentin skyndade att undersöka det, och fann verkligen en lönndörr; men den motstod hans brådskande bemödanden att öppna den. Obekymrad om den skada, han dervid kunde tillfoga sig, rusade han i full fart och med hela tyngden af sin kropp mot dörren, och så oemotståndlig var den styrka, som hopp och förtviflan förlänade honom, att den kunde hafva sprängt ännu starkare bommar. Nästan hufvudstupa störtade han in i ett litet bönrum, der en qvinlig gestalt, som i ångestfull bön knäböjde framför den korsfästes bild, nu dignade till golfvet under intrycket af de nya fasor, som antyddes af detta annalkande larm. Han upplyfte henne hastigt från golfvet, och — o, fröjd! — det var hon han sökt frälsa — grefvinnan Isabella. Han tryckte henne till sitt bröst, besvor henne att vakna och bad henne vara vid godt mod, ty hon befunne sig under dens beskydd, som hade hjerta och kraft nog att försvara henne mot en hel här.

»Durward!» sade hon, då hon slutligen åter kom till sans, »är det verkligen ni? Det fins således ännu något hopp. Jag trodde redan, att jag icke mer hade någon mensklig hjelp att räkna på. Öfvergif mig ej ånyo!»

»Aldrig, aldrig!» sade Durward. »Hvad som än må hända — hvilken fara än må möta, må jag förverka den salighet, som genom detta välsignade tecken blifvit oss förvärfvad, om jag ej delar ert öde, tills det åter blifvit lyckligt!»

»Verkligen ganska ömt och rörande», sade en däst, andtäpt röst bakom dem. »En kärleksaffär, kan jag tycka, och vid min själ gör det mig inte lika ondt om det stackars barnet, som vore hon min egen Trudchen.»

»Ni måste göra mer än beklaga oss, mynheer Pavillon», sade Quentin, vändande sig till talaren; »ni måste hjelpa till att beskydda oss. Jag skall låta er veta, att denna unga dam blifvit stäld under min särskilda vård af er bundsförvandt, konungen i Frankrike, och att, om ni ej

[ 290 ]
Räddningen.

[ 291 ]bistår mig att freda henne för hvarje våld och förolämpning, er stad kommer att förlora Ludvigs af Valois ynnest. Framförallt får hon ej råka i Wilhelm de la Marcks händer.»

»Det har sig inte så lätt», sade Pavillon, »ty dessa karnalje landsknektar äro ena riktiga satar att snoka upp flickor; men jag vill likväl göra mitt bästa. Vi skola gå ut i rummet utanför och öfverlägga — trappan är trång, och ni kan försvara dörren med en pik, medan jag tittar ut genom fönstret och skaffar hit några af mina raska gossar af garfvarskrået i Lüttich, hvilka äro lika pålitliga som knifvarne de bära i sina bälten. Men knäpp först upp de här häktorna; ty jag har inte burit detta harnesk sedan slaget vid Saint Tron,[1] och jag har blifvit tre pund tyngre sedan den tiden, om en nederländsk vågbalk och vågskål äro att lita på.»

Den hederlige mannen erfor en stor lättnad, då han blef qvitt sin rustning, vid hvars påtagande han mer rådfrågat sitt nit för Lüttichs sak än sin förmåga att bära vapen. Sedermera befans det, att den värde magistratspersonen af sitt till storms löpande kompani liksom ofrivilligt blifvit förd framåt och lyft öfver murarne, och att han derpå, alltefter som vid anfallet ebb eller flod hade öfverhanden, drifvits än hit, än dit, på sistone oförmögen att ens få fram ett ord, tills han slutligen, lik ett stycke drifved, som sjön vräker in i första bästa vik, nedslungats i ingången till grefvinnorna de Croyes rum, der tyngden af hans egen rustning och af de två dödade karlarne, som fallit öfver honom, länge nog skulle qvarhållit honom, om han ej blifvit befriad genom Durwards ditkomst.

Samma lifliga temperament, hvilket gjorde Herman Pavillon till ett brushufvad och en öfverspänd patriot, hade äfven den önskvärdare verkan, att i hans enskilda lif göra honom till en godlynt man, som om, han äfven någon gång missleddes af sin fåfänga, likväl alltid var välmenande och godhjertad. Han bad Quentin taga en synnerlig vård om den stackars vackra jungfrau, och efter [ 292 ]denna obehöfliga uppmaning, började han ropa från fönstret: »Lüttich! Lüttich! Hit åt tappra gillesbröder af logarfvar-skrået!»

På detta rop och på den egna hvissling, hvarmed det åtföljdes — hvarje handtverks-skrå hade sin särskilda dylika signal — infunno sig ett par af hans omedelbara följeslagare, och då efterhand allt flere sällade sig till dem, bildade de snart en vakt utanför uppgången till det rum, hvarifrån deras anförare hade ropat dem.

Sakerna tycktes nu taga en lugnare vändning. Allt motstånd hade upphört, och anförarne för de särskilda trupp-afdelningarna hade vidtagit åtgärder för att förekomma en allmän plundring. Det ringdes i storklockan för att sammankalla ett krigsråd, och dess jerntunga, som för Lüttich förkunnade Schonwaldts intagande, besvarades af alla stadens klockor, hvilkas stämmor fjärran ifrån tycktes ropa: »hell segervinnarne!» Med rätta borde meinheer Pavillon nu hafva utgått från sitt citadell, men, vare sig af en berömvärd omsorg för dem han tagit under sitt beskydd, eller för ett bättre betryggande af sin egen säkerhet, åtnöjde han sig att med afsända bud på bud med befallning till hans löjtnant, Peterkin Geislaer, att genast infinna sig hos honom.

Till hans stora belåtenhet kom slutligen Peterkin, till hvilken Pavillon satte hela sitt förtroende vid alla vigtiga tillfällen, vare sig det gälde krig, politik eller handel. Han var en stark, undersätsig figur med ett hredt ansigte och stora, svarta ögonbryn, som antydde envishet och trätgirighet — så att säga en rådgifvar-fysionomi. Han var iklädd en jacka af buffel-läder samt ett bredt bälte, som uppbar hans jagtknif, och hade i handen en hellebard.

»Peterkin, min bästa löjtnant», sade hans befälhavare: »detta har varit en ärofull dag — natt skulle jag säga — och jag hoppas du är belåten för den här gången?»

»Fägnar mig höra att ni är det», sade den manhaftige löjtnanten; »men om ni kallar detta för en seger, så skulle jag ej väntat mig se er fira den innesluten här för er sjelf i en vindskupa, då ni behöfs i krigsrådet.»

»Är ni bara riktigt säker på, att jag behöfs der?» sade syndikern.

»Ja, visst gör ni det, för att förfäkta Lüttichs rättig[ 293 ]heter, som äro i större fara än någonsin», svarade löjtnanten.

»Pah, Peterkin», svarade hans förman; »du är alltid en sådan vresig tvärvigg.»

»Tvärvigg? Nej de' ä' jag inte», sade Peterkin; »ty hvad som behagar andra, behagar också mig. Jag önskar bara, att det inte går med oss som med grodorna i fabeln, hvilka i stället för en stock fingo en stork till konung, hvarom klockarn i St. Lambert brukade läsa för oss ur mäster Æsops bok.»

»Jag förstår inte hvad ni menar, Peterkin», sade syndikern.

»Nå, då skall jag säga er, mäster Pavillon, att den här Vildgalten tycks ha god lust att slå sig ned på Schonwaldt, och att han sannolikt kommer att bli en lika besvärlig granne för vår stad, som någonsin den gamla biskopen. Han tycks tro, att vi intagit slottet endast för hans räkning, och är endast tveksam om, huruvida han skall låta kalla sig för prins eller biskop, och det är en skam att se, hur de misshandlat den gamla mannen.»

»Det tillåter jag aldrig, Peterkin», sade Pavillon uppbrusande. »Jag afskydde biskopsmössan, men ej det hufvud som bar den. Vi äro tio emot en i fält, Peterkin, och vilja ej tåla sådana styggelser.»

»Ja, vi äro tio emot en i fält; men i slottet äro vi bara man mot man, och dessutom taga Nickel Block, slagtaren, och förstädernas hela slödder parti för Wilhelm de la Marck, dels derför att de nu kunna lefva i sus och dus, ty han har låtit slå hål på alla öl- och vinfat, dels af gammalt groll till oss, som äro handtverkare och hafva privilegier.»

»Peter», sade Pavillon, »vi skola strax bege oss till staden. Jag vill ej längre bli qvar på Schonwaldt.»

»Men vindbryggorna äro uppdragna och portarne tillstängda och bevakade af lansknektar; och om vi skulle försöka att med våld bryta oss igenom, så torde de der karlarne, hvilkas hvardags-göra är krig, gå illa åt oss, som endast slåss en och annan gång på en helgdag.»

»Men hvarför har han stängt till portarne?» sade den uppskrämda borgaren; »eller huru kan han understå sig att göra hederligt folk till fångar?»

[ 294 ]»Ja, inte vet jag», sade Peter. »Det pratas någonting om ett par grefvinnor de Croye, som undkommit under slottets stormning. Detta gjorde först mannen med Skägget utom sig af vrede, och nu är han utom sig af fylleri ochså.»

Borgmästaren kastade en tröstlös blick på Quentin och tycktes ej veta, hvad beslut han skulle fatta. Durward, som ej förlorat ett ord af det oroande samtalet, insåg genast, att deras räddning uteslutande berodde på, att han bibehöll sin egen sinnesnärvaro och uppehöll Pavillons mod. Han blandade sig derför dristigt i samtalet, liksom han varit berättigad att hafva en röst med i rådplägningen. — »Jag är förvånad, mynheer Pavillon», sade han, »att se er tveka om, hvad ni bör göra vid detta tillfälle. Gå djerft fram till Wilhelm de la Marck och begär fritt aftåg härifrån för er, er löjtnant, er väpnare och er dotter. Han kan ej uppge någon förevändning att hålla er fången.»

»För mig och min löjtnant — det vill säga mig sjelf och Peter — det går väl för sig; »men hvem är min väpnare?»

»Jag för närvarande», svarade den oförfärade skotten.

»Ni!» sade den förbryllade borgaren; »men är ni inte konung Ludvigs af Frankrike sändebud?»

»Jo visst, men mitt budskap är till Lüttichs magistratspersoner, och endast i Lüttich vill jag meddela det. Om jag yppade min karakter för Wilhelm de la Marck, skulle jag nödgas ingå i underhandling med honom och sannolikt äfven blifva qvarhållen af honom. Det är derför nödvändigt, att ni i hemlighet skaffar mig ut ur slottet i egenskap af er väpnare.»

»Får gå för min väpnare då; men ni talte om min dotter, och jag hoppas, att min dotter är trygg i mitt hus i Lüttich, der jag af allt hjerta önskar, att hennes far också vore.»

»Denna unga dam skall kalla er far, så länge vi äro här på stället», sade Durward.

»Och sedan i hela mitt lif», sade grefvinnan, kastande sig för borgarens fötter och omfamnade hans knän. »Ingen dag skall gå förbi, utan att jag skall hedra er, älska er och bedja för er som en dotter för sin far, om ni blott vill bistå mig i denna förfärliga belägenhet. — O, var ej [ 295 ]hårdhjertad! Betänk, att er egen dotter en gång kan knäfalla för en främling och bedja honom om lif och heder — betänk detta, och gif mig det beskydd, ni då skulle önska henne!»

»Sannerligen, Peter», sade den gode borgaren, rörd af detta bevekande tilltal, »tror jag inte, att denna vackra flicka har något som påminner om vår söta Gertrud — jag tyckte det strax, och att den här ynglingen, som är så flink med sina råd, är något lik Gertruds fästman. Jag vill hålla vad om en groschen, att detta är en riktig kärleks-affär, och det vore synd att ej befrämja den.»

»Det vore både synd och skam», sade Peter, torkande sig ögonen med sin jackarm; ty trots all sin egenkärlek var han en godsint flandrare.

Väl insvept i sin svarta silkesslöja, skall hon således blifva min dotter», sade Pavillon; »och om det ej fins nog många redliga garfvare att beskydda deras syndikers dotter, så förtjenade de att aldrig mer hafva något läder att bereda. Men hör på — frågor måste besvaras — om man nu skulle fråga mig, hvad min dotter skulle göra här under ett så blodigt handgemäng?

»Hvad skulle hälften af Lüttichs qvinnor göra här, då de följde oss till slottet?» sade Peter. »Jag är säker på, att de ej hade något annat skäl, än att det just var det ställe på jorden dit de ej borde hafva kommit. Vår jungfrau Trudchen har kommit litet längre än de andra, det är alltsammans.»

»Beundransvärdt taladt», sade Quentin; »var blott djerf och följ den här herrns goda råd, mynheer Pavillon, och ni skall utan något bryderi för er sjelf göra den ädlaste handling sedan Carl den Stores dagar. — Se så, min hulda fröken, svep väl in er i denna slöja, (flere sådana till fruntimmerstoiletten hörande persedlar lågo nämligen spridda kring golfvet), var blott lugn, och ett par minuter skola återskänka er frihet och säkerhet. — Ädle herre», tillade han, vändande sig till Pavillon, »låt oss gå.»

»Håll, håll en minut!» sade Pavillon! »något ondt anar mig! — Denne de la Marck är en afgrundsande, en riktig vildgalt både till natur och namn. Tänk om denna unga damen vore en af grefvinnorna de Croye och han upptäckte hvem hon är och gåfve fritt lopp åt sitt raseri?»

[ 296 ]»Och om jag vore en af dessa olyckliga qvinnor, skulle ni derföre förskjuta mig i detta förtviflans ögonblick?» sade Isabella och ville ånyo kasta sig ned för hans fötter. »Gifve Gud att jag varit er eller den fattigaste borgares dotter!»

»Ej så fattig heller, min unga dam, vi betala som vi ha tillgångarne till», sade borgaren.

»Förlåt mig, ädle herre» — började den olyckliga flickan åter.

»Jag är ej ädel och inte herre heller», sade syndikern; »bara en simpel borgare från Lüttich, som betalar sina vexlar i reda gyllen. Men det gör ingenting till saken. Må ni också vara en grefvinna, så skall jag icke förty beskydda er.»

»Ni är förbunden att beskydda henne, vore hon ock en hertiginna, sedan ni gifvit ert ord», sade Peter.

»Riktigt, Peter, mycket riktigt», sade syndikern; »ty ein Wort, ein Mann, sådan är ju en gång vår nederländska sed; och nu till vårt bestyr. Vi måste taga afsked af denne Wilhelm de la Marck, och likväl vet jag ej, hur det kommer sig, men min själ bäfvar, så fort jag tänker på honom, och jag skulle önska, att den ceremonien kunde undvikas, ty jag har ej mage att underkasta mig den.»

»Vore det då inte bättre, eftersom ni har en samlad styrka, att gå rakt på portarne och öfvermanna vakten?» sade Quentin.

Men Pavillon och hans rådgifvare talade med en mun mot behörigheten af ett dylikt anfall mot deras bundsförvandts soldater, samt framkastade sådana vinkar om dess obetänksamhet, att Quentin insåg, att detta vore en risk, hvarför man ej kunde blottställa sig med sådana medhjelpare. De beslöto derför att oförskräckt begifva sig till den stora slotts-salen, der, efter hvad de kunde förstå, Ardennernas Vildgalt firade sin seger, och begära fritt uttåg för syndikus i Lüttich och hans följe, en begäran, som var alltför billig, för att tyckas kunna blifva afslagen. Den gode borgmästaren suckade likväl djupt, då han såg på sina följeslagare, och utropade till sin trogne Peter: »se der hvad det vill säga att hafva ett för varmt och känslofullt hjerta! Ack, Peter lilla, ha hvad je mitt mod och min mensklighet kostat mig, och huru dyrt kan [ 297 ]jag ej ännu komma att få plikta för mina dygder, innan himmeln befriar oss ur detta fördömda slott!»

Då de gingo öfver borggårdarne, som ännu voro beströdde med döende och döda, hviskade Quentin tröst och mod till Isabella, medan han ledde henne öfver denna fasans skådeplats och bad henne besinna, att hennes räddning helt och hållet berodde på hennes fasthet och sinnesnärvaro.

»Ej på min — ej på min», sade hon, »utan på er — endast på er. Ack, om jag blott undkommer denna förfärliga natt, skall jag aldrig glömma den som räddade mig! En ynnest till måste jag likväl utbedja mig af er, och jag besvär er vid er mors heder och vid er fars ära att bevilja mig den!»

»Hvad kan ni väl begära af mig, som jag skulle kunna neka er?» sade Quentin hviskande.

»Stöt er dolk i mitt hjerta, förr än ni lemnar mig fången i dessa odjurs händer», sade hon.

Quentin svarade blott med att trycka den unga grefvinnans hand, hvilken, om förskräckelsen ej afhållit henne derifrån, tycktes hafva velat besvara denna ömhetsbetygelse. Stödd mot sin unge beskyddares arm, inträdde hon i den fruktansvärda salen, företrädd af Pavillon och hans löjtnant samt efterföljd af ett dussin garfveri-arbetare, hvilka bildade en hedersvakt åt sin syndikus.

De gälla bifallsrop och vilda skrattsalfvor, som skallade emot dem, då de nalkades salen, tycktes snarare bebåda ett kalas för afgrunds-andar, hvilka fröjdade sig åt någon öfver menniskoslägtet vunnen triumf, än för dödliga varelser, som lyckats i ett djerft företag. En öfverspänd själsstämning, som endast förtviflan kunde hafva ingifvit, uppehöll grefvinnan Isabellas konstlade sinnesstyrka; ett okufligt mod, som tycktes växa med faran, lifvade Durward; medan Pavillon och hans löjtnant gjorde en dygd af nödvändigheten och blickade mot sitt öde liksom vid en påle bundna björnar, hvilka nödvändigt måste underkasta sig hetsjagtens faror.


  1. I detta slag blefvo de upproriska lütticharne med stor manspillan besegrade af Carl af Burgund, då grefve af Charolais.