Rese-minnen (Sehlstedt 1867)
| ← Slädpartiet |
|
Sommarfesten → |
Rese-minnen.
”Sätt maskinen i gång, herr kapten!
Sätt maskinen i gång, herr kapten! — —
Vänner på stranden,
Som hvifta med handen” —
”Och tocke der!”
Jag mins mycket väl, att jag efter ett besök på en
bruksegendom hos en god vän och patron, steg ombord i den
goda staden X, för att bege mig per ångbåt till Stockholm,
sedan jag ledsnat att guppa i de norrländska farvattnen.
Jag längtade till varmare trakter och lummigare stränder,
och ehuru resan var bestämd att utsträckas längre norrut,
tröttnade jag vid den ständigt blåsiga och kalla väderleken
och beslöt att ändra kosa och satte i största tvärhast kurs
tillbaka till det konungsliga Stockholm, för att bereda mig
till någon annan färd i något sydligare och varmare
luftstreck, sedan jag fått hvila upp min sjötrötta lekamen.
Vädret var gement och hafvet ytterst uppretadt och skummande. ”Non dubito fore plerosque”, som liksom jag, kommande från ett lugnt och vackert herresäte, der jag mådde som perla i guld, direkte ut på ett ödsligt haf, skulle finna det högst fatalt och sorgligt. Ni kan tänka, att jag åt kalkon och andra läckerheter hvarenda dag hos min förträffliga vän och drack den herrligaste sherry hvarenda middag, i stället för att jag sedan på ett slingrande däck fick nöja mig med ett ständigt duggande bittervatten ur den Bottniska böljan eller baljan.
Ack! hvilken jemförelse! Ack! hvilket ställe jag hade lemnat, saknadt äfven af min sångmö, som i sin förtjusning efter en glad middag i det gröna, prisade med en sång ställets fägring och lycka:
Gerna jag här ville bygga och bo.
Här vore herrligt att slå sig i ro:
Frodiga ängar,
Sängar,
Drifbänk, så ypper du nånsin kan tro.
Susande skogar
Saknas här ej;
Tröskvärk och plogar,
Logar,
Fulla med klöfver och fin timotej!
Här öfverallt hänger välmågans skylt,
Lyckan tycks här all rättfärdighet fyllt:
Gäddor i viken,
Diken,
Backar med blifvande åkerbärs-sylt!
Här ser man sprättar
Af ungnöt och föl,
Oxar som jättar,
Vättar,
Fiskbragd och såar med buska och öl.
Hamrarna bullra och qvarnarna gå,
Korna i frodiga hagarna stå,
Magarna välta:
Smälta
Tyckas för dagen de mer ej förmå.
Solen i qvällen
Flammande sår
Guld öfver fjällen,
Hällen
Svarar med echo små pinglande får.
Här finns ju allt hvad man önskar att få:
Hanor och hönor och kycklingar små,
Stutar och tjurar,
Burar,
Fulla med ostar och numror uppå.
Trädgård och: krattor,
Spånad och blår,
Valpar på mattor,
Kattor,
Pigor charmanta med uppstruket hår.
Sutte jag här som en väldig patron,
Skulle jag matfrisk åt verlden ge ton.
Middagen mumsa,
Plumsa
Näsan i sherry och smälta kalkon;
Bergena bryta,
Skeppa ut jern,
Skogarna snyta,
Byta
Plankor mot vin och bli rik på affär'n.
Farväl, farväl! troligen för alltid, du präktiga hamn och bete för en permitterad vinddrifyare!
Vi voro nu på hafvet, som anses så präktigt och storartadt. ”Jag kan aldrig utan vördnad, säger den älsklige Törneros, nalkas denna de jordiska tingens urgamla mormor. Dess yta är orolig och vansklig som tiden, medan dess anade djup är stumt, hvilande och outgrundligt som evigheten.”
Jag tillstår, att jag kände, åtminstone denna gången, ingen synnerlig vördnad för ”gamla mormor”. Det fräste om gumman, så arg och uppretad var hon. Jag tycker inte om fräsande fruntimmer med hotande åtbörder och fradgan kring läpparna. Vår hederlige kapten försäkrade, att det väl blåste friskt, men var ingen riktig storm. Nå, ja! man måste väl tro hvad sjökaptener försäkra, helst på ett element, der de ha sin födkrok. Likväl tycks jag minnas, att sjelfva fader Tegnér varnar på något ställe:
”Tro icke allt hvad skeppare förtälja
Om oerhörda ting, som de erfarit,
Om verldens gåta, ändtligt löst af dem,
Och om de vises sten, som de ha funnit.”
Emedlertid blåste det friskt, och som jag tyckte, mycket
friskare än det hade behöfts. Fruntimmerna höllo sig
visligen i sina respektive hytter; men hvad de hade för sig,
är för mig förborgadt. Herrarne på däck kikade till höger
och venster på de rullande vågorna med oroliga blickar och
kinder, gula som dukater, ty det var i solnedgången.
Under sjögång ser det rätt komiskt ut, då man vill se
tvärsäker ut och promenera på däck, under bemödande att bibehålla en värdig hållning. Man vill alltid åt relingarne,
huru man än sträfvar att undvika kroklinier.
Qvällen var vacker och färden var gungande. En prest var illa deran för den så kallade sjösjukan. Han kom upp ur sin hytt för att vädra sin herkuliska gestalt. Han var som Polyfem hos Homerus.
”Stor, förunderligt stor, han var till växten och föga
Lik brödätande män.”
Han skulle bort att profva, som det heter, men misströstade att någonsin komma lefvande i land. Han satt sorgsen som ”Frithiof på hafvet”, fast ej så hjeltemodig. Så här ungefär var förhållandet:
På skeppsdäck satt
I sommarnatt
Med väldig mage
En prest med krage
Men ömkligt sjuk
I hals och buk.
Förgäfves satte
Man fram en ”knatte”:
Det stod ej till.
Han bjöds på sill.
Han strök sin haka
Och sköt tillbaka
Båd' vått och torrt:
”Tag bort, tag bort!
Det blott mig qväljer
Att se buteljer
Och mat och stop.”
Han föll ihop
Och Ulrik ropte
Och hatten sopte
Från hjessan kal,
Och under qval
Han fyllde botten
Uti kalotten.
”Jag mig begaf
Ut på ett haf,
Som jag ej kände
I dess elände.
Jag trodde godt
Om hafvets Drott;
Men hela kroppen
Och hufvudknoppen
Förnämligast
Mig lärt i hast,
Att stundom vågen
Har ondt i hågen,
Och vågor gå
Mot himlen så,
Att på de hvita
Man ej kan lita.
Ty Neptuns lust,
Tyvärr, är just
Att menskor plåga
Och minst att fråga,
Om sjelfva fan
Tar en kaftan,
Om verlden mister
En komminister.”
Han våndas erbarmligen och fortfar:
”Hvad gör väl jag
Nu med Förslag,
Då döden lurar
Och stormen murar
Min våta graf
I skummigt haf,
Der kappan tvättas
Och lifvet sprättas
Ur kroppen opp,
Och fröjd och hopp
Och tron och pratet
Om pastoratet,
Och val och prof
Som dödens rof
I vilda brotten
Gå ned till botten.”
Nu med ett hopp
Till presten lopp
Kapten, den glade,
Och log och sade:
”Haf tålamod,
Var from och god!
Var ej så bister,
Herr komminister!
Trotts böljans svall,
Ni ändå skall
Om sönda'n profva,
Hur än vi lova
Och skutan far.
Men lycka var,
Att icke botten
Gick ur kalotten.”
Men sol gick opp
Bak fjällens topp,
Och ångarn hoppar
På böljans toppar
Till närmsta stad,
Och presten qvad:
(Sedan han kommit i land och tagit plats på
skjutskärra, för att fortsätta resan till bestämmelseorten.)
”Nu är min panna
Helbregda gjord.
Jag vill ej stanna
Hos er ombord.
Fritt äfventyra
Ni kropp och själ,
Jag fått min hyra,
Farväl, farväl!”
”Du ångbåt långa
Tvåhundra fot!
Jag skyr din ånga
Och rök och sot.
Till hjul och skrufvar
Står ej min håg,
Och stora lufvar
Ä' storm och våg.”
”Farväl; I kojar,
Salong och däck
Med gods och bojar,
Der jag blef läck,
Och qväljts och yrat
Och gett upp mat,
Och äfventyrat
Mitt pastorat.”
”Men länge töfvar
Det säkert än,
Förr än jag pröfvar
En färd igen.
Dock ångbäåtshatet
Försvinner väl,
Om pastoratet
Jag får. Farväl!”
”Bland skog och qvitter
Af foglar små,
Rapphöna sitter
Jag redan på.
På rankig kärra
Jag yfs med skäl:
Hopp, gamla märra!
Farväl, farväl!”
Resan fortsattes, sedan passagerare och fraktgods
aflemnats och nya figurer och effekter blifvit intagna och
vederbörligen instufvade. Dagen var solig men blåsten fortfor ännu, ehuru rullningen var mindre. En och annan
passagerare, som ej varit synlig under den stormiga qvällen,
presenterade sig nu med blekt ansigte på däck. Hela
föregående dagen hade jag betraktat en man i snusbrun
öfverrock, som aldrig ömsade plats, utan satt nästan orörlig på
ett och samma ställe, utan att fästa sin uppmärksamhet
vid något annat än sin käpp, emot hvars krycka han
lutade sig. Men så snart matklockan ljöd, flög han upp, som
om han fått en elektrisk stöt, och med en ifver som var
otrolig, hastade ner i matsalongen och till anrättningarne.
Så gjorde han äfven nu, då frukost-timman var inne:
”Trög Euthychides var, då han sprang på rännarebanan;
Mången förbi honom kom, mången med kortare ben.
Men när sedan han sprang till det festligt svigtande bordet,
Kunde man säga med skäl: vingar Euthychides har.”
Han fortfor under hela resan med samma orubbliga
ordning, och det är alltid roligt att se ordentligt folk.
Ännu en passagerare hade vi, som vi kallade ”muntra Kassören”. Han var munter till och med, då han var sjösjuk, och följande sång återger ungefär, hans monologer mellan och under hans sjöplågor.
Svårare seglats man aldrig finner
Än på en ångbåt i stormigt haf:
Knappt att få fast i en reling man hinner,
Innan det bär mot en annan af.
Uj! hvad det snurrar i hjernan och brinner,
Värre ej straffas den argaste tjuf.
Lyckas det blott att jag landbacken hinner,
Fan ger jag skoflar och skorsten och skruf.
Doktorn och hin ha gifvit mig tanken,
Att jag för helsan så här skulle ut.
Ack! hvarför satt jag ej heldre i Banken,
Nitad vid kassan i bläckig syrtut?
Är detta helsan, doktorn mig spådde,
Gaf han sitt råd uppå nykter kaluf?
Himmel! om fast land en gång jag nådde,
Fan gaf jag skoflar och skorsten och skruf.
Hören, godt folk! Den som mig begrafver,
Ger jag min kassa och ur och peruk.
Slungen i hafvet mitt bankokadayer,
Död är jag heldre än pinad och sjuk.
Doktorns regime jag ej mera proberar,
Han som mig spådde en sjöluft så ljuf:
Heldre i hvalfiskens buk jag loverar,
Än på en ångbåt med hjul eller skruf!
Hafvet blir enformigt i längden, man blir sömnig, då
man länge betraktar de rullande vågorna. Nå ja! då kan
man ju lägga sig! Ja, visserligen! men ponera, man i
hytten intill hör skratt och kolorum, och man till på köpet
blir nyfiken att få veta anledningen, så går man heldre
dit och ser efter, i fall, notabene, hytten tillhör bekanta,
än man lägger sig att sofva, då man ändå ej skulle få
sofva i fred. Jag gick derföre in i den muntra hytten.
Der speltes kort. Jag satte mig i ett hörn och såg på;
men som jag ej särdeles förstår mig på denna besynnerliga
konstgren, så blef jag allt sömnigare och sömnigare, och
förfogade mig slutligen in i min egen hytt, under det jag
tänkte på Grafströms vackra och goda råd:
”Gå ej på spelhus, ty förderfvet hinner
Dig der, ehvad du vinner eller tappar:
Förtviflan blir din vinst — i fall du tappar,
Och äran din förlust — ifall du vinner.”
Jag lutade mig på soffan för att läsa, då jag bland
annat smått och godt fick veta: att ”menniskan består till
fyra femtedelar af vatten; och att hafvet har så mycket
salt uti sig, att om det samlades på Amerika, så skulle det
bilda ett berg öfver hela den verldsdelen af minst 4,500
fots höjd; att norrsken är bara ett magnetiskt oväder och
stormarna spasmodiska ryckningar af hafvet, samt att
hafvets vågor under storm hinna på sin höjd 20 à 25 fot
under sin jemna gång.” Vacker jemnhet! tänkte jag och
insomnade. Jag vet ej, huru länge jag sof, men jag vet så
mycket mer, huru jag vaknade. Hyttfönstret flög upp med
ett dån, som liknade ett skott, och ett stycke af en
förflugen svallvåg snurrade in med förfärlig brådska och
öfverspolade min yrvakna fysionomi tämmeligen oförsynt.
Jag blef fullkomligt vaken och mornad på en gång, men
fann mig föranlåten att göra min toalett, hvarefter jag gick
upp på däck. Der strålade alla fysionomier af glädje och
belåtenhet, ty vi voro nu inomskärs och började känna
oss igen.
Furusund passerades, och man synade med stor förnöjelse och förtjusning alla de oräkneliga sommarställen, som på de sednare åren anlagts och växt upp till fromma för naturens vänner, strandegare och ångslupsrederier. Ju närmare man nalkas Stockholm, ju vackrare blir det, och nu skulle vi snart frälsas ifrån alla vedermödor.
Vikingasäten, åldriga lundar,
Klippor, den eviga frihetens värn!
Präktiga skärgård! frälsningen stundar:
Du är gudomlig på längden och tvär'n.
Hafvet ej längre i örat oss ryter,
Gullgult i månsken Trälhafvet flyter,
Kölen dess yta så lätt genombryter,
Som med en knif man en julbulle skär.
Och på gaffeln hissas fanan,
Blå och gul med sallaten som hörnprydnad fäst,
Och mot ljusa stjernebanan
Pekar skorsten, allvarlig och svart som en prest.
Vår styrman ljus och stor,
Rorgängarn vid sitt ror,
Machinist — hvar och en är för oss nu en Gud:
Låt oss klinga,
Låt oss bringa
Dem en tacksamhetsskål under tonernas ljud!
Målet är snart hunnit, vi ha uppnått Blockhustullen.
Nu packar man ihop sina res-effekter. Allt ställes
ordentligt på ett ställe. Man är nu i ordning och kan med lugn
öfverlemna sig åt den sköna anblick, som vår konungastad
erbjuder. Och då månan, ”himlens silfvervårta” kastar sin
milda glans öfver föremålen, så kan Gosselmans beskrifning på
inseglingen till Newyork ha någon tillämpning på vår
insegling till Stockholm, ”hvars husmassor, pallisaderade med
oräkneliga skeppsmaster, nu framskimrade i detta groteska
skuggspel, hvaruti månsken och afstånd tillhopa försätta
större objekter.”
Hymn till vår kapten.
Raggiga sjöbuss! omknäppt af äkta kommiss,
Stufrad i snörskor, skuggad af yfvig rothatt,
Står du uppmärksam på machin och kursen
Bredbent på bryggan
Högt öfver alla står du i alla väder,
Spejar konungsligt från din tron och stundom
Tittar åt däcket, hvimlande der vi gå som
Sumpade torskar.
Säkert och kraftigt har du fört oss öfver
Bottniska böljan in i Stockholms-skären,
Der som i tittskåp följer den ena villan
Efter den andra.
Schweiziska hyddor täfla i schweiziskt stilprof.
Ljudande vallhorn härmas af ångbåtspipor,
Nordiska storm-moln resa i djerfva massor
Skyhöga Alper.
Der ses till venster Adelcerantzska dômen,
Hvälfd majestätiskt öfver Sturens aska.
Der bort till höger Norrström, der kungaborgen
Speglas i månsken.
Tackom och lofvom vår kapten som fraktat
Trettio själar genom storm och vådor!
Snart ibland vänner vi med famn och pussar
Fägnas på kajen.
