Romans (Sehlstedt 1861)
| ← I Eden |
|
Bed → |
Romans.
"Stundom äfven vaken drömmer jag”,
Ni kan höra ett utaf bevisen:
Jag gick ut en vacker vinterdag
Att förlusta mig en stund på isen.
Utom att det hör till goda ton —
Lika godt, man måste ha motion.
Det blef skumt utöfver sjö och land,
Solen hade släckt sin bleka flamma.
Öfver skogens dunkelgröna rand
Månans anlet syntes i detsamma.
Ack, jag blef förtjust, jag det tillstår,
Fast jag månan sett i femti år.
Lika glad jag honom såg igen,
Lika kry han också tycktes vara.
Och jag talte till min lilla vän:
Hvad du lycklig är, o måne klara!
Och med blicken emot himlens tak
For jag ner — uti en öppen vak.
Uj! det var hin håke till motion!
Dödens handske kände jag i lufven;
Men igenom månans attraktion
Kom jag upp igen, fast blöt och dufven.
Efter detta dödens nappatag
Aldrig mera vaken drömmer jag!
