←   Förslaget till lag om förbud mot bebyggelse m. m. inom vissa strandområden
Betänkande avgivet av strandutredningen; SOU 1951:40

Förslag till lagstiftning om förbud mot bebyggelse m.m. inom vissa strandområden
Översiktlig strandplanering  →


[ 130 ]

VIII. FÖRSLAGET TILL TILLÄMPNINGSKUNGÖRELSE


1§.


Den provisoriska strandlagen innehåller icke några bestämmelser om att markägare eller andra skola beredas tillfälle att yttra sig i ärende om meddelande av byggnadsförbud. Enligt vad utredningen inhämtat ha länsstyrelserna likväl i de flesta fall, innan de meddelat förordnande om dylikt förbud, inhämtat yttranden från lokala myndigheter. Ofta ha även sakägare beretts tillfälle att yttra sig. Ett i flera fall tillämpat tillvägagångssätt är följande. Till en början ha från kommunerna inom länet infordrats förslag på områden, som ansetts vara i behov av skydd enligt lagen. Liknande förslag ha även efter anmodan inkommit från distriktslantmätarna. På grundval av bl. a. det sålunda insamlade materialet har – vanligen av länsarkitekten eller överlantmätaren eller båda i förening – upprättats ett preliminärt förslag, omfattande hela länet. Detta har redovisats på kartor. För arbetet ha i viss utsträckning besiktningar hållits på marken, därvid vederbörande markägare ofta varit närvarande och fått framlägga sina synpunkter. Förslaget har sedan utställts till granskning under viss tid. Det har därunder hållits tillgängligt för allmänheten dels centralt, t. ex. på länsarkitektkontoret, dels också i kommunerna genom att de delar av förslaget, som berört en viss kommun, översänts till denna och där förvarats hos byggnadsnämnden. Kungörelse om utställandet med uppmaning till den, som haft något att invända mot förslaget, att anmäla det till länsstyrelsen har intagits i länskungörelserna och ortstidningar. Sedan granskningstiden utgått har förslaget överarbetats innan förordnande meddelats.

Utredningen anser icke erforderligt att uttrycklig föreskrift meddelas om att länsstyrelsen under det förberedande arbetet innan förordnande meddelas enligt 1 § strandlagen skall samarbeta med andra myndigheter och enskilda tjänstemän. Det ligger i sakens natur att så likväl kommer att ske. Helt naturligt komma sålunda överlantmätaren och länsarkitekten att av länsstyrelsen anmodas att yttra sig över förslag eller själva upprätta sådana. Även den sakkunskap och ortskännedom, som distriktslantmätarna i länet besitta, kommer givetvis att tillvaratagas. Beträffande vissa strandområden torde också samråd komma att ske med militära myndigheter.

I fråga om hörande av kommuner och enskilda samt om förslags utställande till granskning erfordras emellertid enligt utredningens uppfattning vissa bestämmelser. Det måste, åtminstone då fråga är om förbud mot [ 131 ]byggande, anses riktigt att dylika intressenter få tillfälle att uttala sin mening om ett ifrågasatt strandlagsförordnande. I förevarande paragraf ha regler härom givits.

I första stycket av paragrafen har stadgats att, då fråga uppkommer om att meddela förordnande enligt 1 § strandlagen, tillfälle att yttra sig bör beredas markens ägare ävensom av frågan närmast berörda kommuner och samhällen. Det är i och för sig önskvärt att länsstyrelsen redan tidigt, innan ännu förslag till förbudsförordnande för visst eller vissa områden upprättats, tager kontakt med markägare och kommuner. Att så sker ligger såväl i dessas intresse som i länsstyrelsens, vars arbete främjas genom dylikt samråd. Understundom kan emellertid ett hörande av markägare och andra på ett så tidigt stadium – innan man ännu vet vilka som komma att bli berörda av ett förordnande – medföra oproportionerligt mycket arbete för länsstyrelsen eller större tidsutdräkt. Sådana praktiska olägenheter kunna vara så betydande att de överväga fördelarna. På grund härav har bestämmelsen icke gjorts tvingande utan det har överlämnats till länsstyrelserna att pröva i vad mån den skall tillämpas. Genom bestämmelsen i andra stycket av paragrafen har emellertid sörjts för att beträffande det viktigaste slaget av förbud, nämligen byggnadsförbud, sakägarna i varje fall få yttra sig sedan förslag upprättats.

Länsstyrelsen får enligt bestämmelsen i första stycket själv avgöra på vilket sätt exempelvis markägare skola uppmanas att yttra sig. Metoden härför kan vara olika för olika fall. Äro markägarna många, kan det icke anses nödvändigt med personliga underrättelser till var och en. En lämplig metod synes då vara att länsstyrelsen, på sätt som i 114 § byggnadsstadgan är föreskrivet beträffande upprättande av byggnadsplan, utlyser ett sammanträde i orten, vid vilket markägarna och kommunala representanter få framföra sina synpunkter.

Paragrafens andra stycke föreskriver, att innan förordnande om byggnadsförbud meddelas, förslag därtill skall hållas tillgängligt för granskning under viss tid efter det kungörelse därom skett i kyrka och i ortstidningar. Bestämmelsen motsvarar 20 § 1 mom. andra stycket byggnadsstadgan, vilket författningsrum behandlar utställande av förslag till generalplan. Det har icke ansetts erforderligt att beträffande förordnanden av ifrågavarande slag, som endast innebära att uppförande av byggnad ej får ske utan tillstånd, föreskriva sådan särskild delgivning genom kallelsebrev som skall ske enligt t. ex. 23 § 1 mom. tredje stycket byggnadsstadgan beträffande förslag till fastställd generalplan. Bestämmelsen i förevarande andra stycke gäller icke förordnande som blott avser förbud mot att utan tillstånd företaga schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd. Ett förordnande som blott gäller sådan eller sådana åtgärder medför icke så betydelsefulla verkningar för markägare och andra, att det kan anses motiverat att upprätta särskilt förslag därtill och att utställa [ 132 ]detta. Sådana förbud kunna, där de icke meddelas i samband med byggnadsförbud, antagas komma att gälla blott för begränsade områden. I dylika fall torde länsstyrelsen utan olägenhet kunna tillämpa förfarandet enligt första stycket: givetvis föreligger dock ej hinder att även här upprätta förslag och utställa det till granskning.

Enär det kan vara erforderligt att länsstyrelsen har möjlighet att snabbt meddela förordnande för den tid, varunder förberedelser enligt första och andra styckena av paragrafen pågå, har i sista stycket stadgats, att bestämmelserna om hörande av markägare och andra icke gälla förordnande för begränsad tid, längst sex månader.


2§.


Föreskrifterna i denna paragraf motsvara bestämmelser i 1 § andra stycket och 2 § av den provisoriska strandlagen.

Bestämmelsen i andra stycket att förordnande skall kungöras i en eller flera ortstidningar eller på annat lämpligt sätt avser icke att ersätta utan" i stället att komplettera -allmänna bestämmelser om publicering av länsstyrelses beslut. Sådant beslut skall enligt gällande regler delgivas den eller dem, som beslutet angår, och besvärstiden räknas från delgivningen. För fall, då beslutet rör hela menigheter eller så många att personlig delgivning ej kan krävas, anvisas i Kungl. brevet den 5 januari 1808 (jfr lagen den 13 mars 1942 med vissa bestämmelser om kungörande i kyrka) i stället för delgivning ett kungörelseförfarande. Utöver dessa vanliga krav å delgivning respektive kyrkokungörelse har – bl. a. emedan förordnanden enligt strandlagen äro av intresse ej blott för markägarna – i förevarande stycke av 2 § föreskrivits offentliggörande i tidningar eller på annat sätt som länsstyrelsen finner lämpligt, t. ex. anslag å vissa platser. Angående vad nu sagts må hänvisas till lagrådsuttalanden i propositionerna nr 60/1950 s. 216 och 223/1950 s. 100.


Det kan förutses, att allmänheten i viss utsträckning kommer att vända sig till länsstyrelserna med förfrågningar rörande vidtagna åtgärder enligt strandlagen. Sålunda kan en person, som överväger att köpa en fastighet, behöva fråga länsstyrelsen huruvida fastigheten ligger under strandlagsförbud och, om så är fallet, rörande omfattningen av förbudet och angående tidigare tillståndsansökningar, utbetalda ersättningar o. d. Bl. a. för att kunna lämna sådana upplysningar måste länsstyrelserna föra förteckningar och register över beslut och andra åtgärder enligt strandlagen. Utredningen har dock icke ansett nödvändigt att meddela uttryckliga föreskrifter härom i författningsväg.


3 §.


I ett ärende om ansökan att få uppföra byggnad eller vidtaga annan av [ 133 ]ett strandlagsförordnande omfattad åtgärd bör sökanden förebringa viss utredning, som är erforderlig för frågans bedömande.

Platsen för den tilltänkta åtgärden måste givetvis klart angivas. Det synes därför nödigt att vid ansökningen fogas en karta eller åtminstone en kartskiss som utvisar denna plats. Kartan eller skissen kan vara av enkel beskaffenhet, blott den är så utförlig att den ifrågavarande platsen kan identifieras. Enär strandregleringen icke avser byggnadernas utseende, erfordras ej att byggnadsritningar företes. Däremot torde i fråga om en tilltänkt byggnad dennas storlek och tillämnade användningssätt böra uppgivas i ansökningen.

Över ansökningar av ifrågavarande slag torde länsstyrelsen regelmässigt infordra yttrande från länsarkitekten, eventuellt även från överlantmätaren eller distriktslantmätaren. Dessa befattningshavare torde ofta ha sådan ortskännedom att de kunna taga ställning till ansökningen utan att besiktning på marken behöver ske. Bedömningen blir givetvis lättare i samma mån som dispositionsplaner för strandområdena upprättats (se härom s. 76 och 135 f). Understundom kan det emellertid visa sig nödvändigt att besiktning sker av det område ansökningen avser. Länsstyrelsen bör därför äga rätt att uppdraga åt lämplig person, exempelvis distriktslantmätaren, att företaga sådan besiktning.

Utredningen har övervägt att låta kronan svara för besiktningskostnaden. Detta skulle emellertid medföra risk för att sökande ägnade mindre omsorg åt att i ansökningarna lämna uppgifter som kunna vara av värde eller att uppenbart obefogade ansökningar gjordes. På grund härav och då i andra liknande ansökningsärenden det åligger sökanden att betala utredningskostnaden har det synts böra stadgas att kostnaden för besiktning enligt förevarande paragraf skall gäldas av sökanden. Kostnaden bör emellertid hållas så låg som möjligt. Om besiktningen verkställes av tjänsteman, vilket torde bli det vanligaste, utgår ersättningen i vissa fall efter taxa. Här kan erinras om KK den 20 december 1935 (nr 631) angående ersättning till statsverket för vissa uppdrag och förrättningar, som utföras av tjänsteman vid länsarkitektorganisationen, m. m. samt KK den 22 juni 1950 (nr 378) angående ersättning till statsverket för förrättningar och uppdrag som utföras av personal, tillhörande lantmäteriväsendet (lantmäteritaxa). De taxesatser, som komma i fråga för besiktningar enligt strandlagen böra bestämmas så, att sökanden icke åsamkas större utgifter. Utföres besiktningen av person, för vilken taxebestämmelser icke gälla, bör länsstyrelsen äga fastställa det belopp som sökanden skall utgiva i kostnadsersättning.

Vägras tillstånd till den sökta åtgärden, torde måhända i vissa fall vid prövning av uppkommande ersättningsanspråk karta och annan utredning. som föreligger såsom resultat av en enligt förevarande paragraf företagen besiktning, vara av sådan betydelse för bedömning av ersättningsfrågan [ 134 ]att kostnaden för besiktningen – helt eller delvis – kan inräknas bland markägarens kostnader i ersättningsmålet. Jfr rättsfallet NJA 1942:727. Sistnämnda kostnader skola enligt 6 § i den föreslagna lagen i allmänhet gäldas av kronan.

Förevarande paragraf har avfattats i enlighet med det nyss sagda.


4§.


För att kunna bedöma framställningar om ersättning i anledning av förbud enligt strandlagen torde länsstyrelserna ej sällan behöva anlita särskild expertis i planerings- och markvärderingsfrågor. Paragrafen ger länsstyrelse rätt att i dylika fall anlita biträde av sakkunnig person.


5 §.


I denna paragraf framhålles vikten av att länsstyrelserna låta företaga inventeringar rörande befintlig strandbebyggelse och utarbeta riktlinjer för denna bebyggelses fortsatta utveckling. Angående denna fråga hänvisas till framställningen å s. 76 och 135 f. För arbetet med inventering och upprättande av dispositionsplaner bör länsstyrelse äga anlita biträde av sakkunnig person.




Av skäl som angivits å s. 128 i betänkandet hör kungörelsen träda i kraft snarast efter utfärdandet.