←  Förslaget till naturskyddslag
SOU 1951:5 Förslag till naturskyddslag m. m.

Betänkande avgivet av naturskyddsutredningen
Förslaget till lag om ändring i expropriationslagen  →


[ 171 ]

4. Förslaget till tillämpningskungörelse.


Naturvårdsmyndighet.

1 §.

Såsom nämnts (s. 80) anser utredningen, att för omhänderhavande av den verksamhet, vilken ankommer på den i 2 § naturskyddslagen omförmälda naturvårdsmyndigheten, skall tillskapas en statens naturvårdsnämnd. Till frågan om nämndens organisation och arbetsuppgifter återkommer utredningen (s. 191 o. f.).


Nationalparker.

2 §.

Då nationalpark förutsättes alltid vara kronojord, synes det ändamålsenligt att nationalparkerna som regel förvaltas av domänstyrelsen. Undantagsvis torde dock annan ordning kunna ifrågakomma. Kungl. Maj:t bör därför äga rätt att uppdraga åt annan – statlig eller kommunal – myndighet eller åt enskild organisation att omhänderha förvaltningen av viss nationalpark eller del därav.

Domänstyrelsens ställning såsom affärsdrivande verk torde medföra, att styrelsen gottskrives ersättning för sitt sysslande med nationalparker. Utredningen återkommer härtill i samband med behandlingen av övriga av naturskyddet föranledda anslagsfrågor (s. 197).

3 §.

Såsom framgår av 5 § naturskyddslagen och utredningens därvid anförda motivering avses särskilda bestämmelser skola för varje nationalpark meddelas dels beträffande dess vård och förvaltning, dels ock beträffande ordningen inom nationalparken. Förstnämnda bestämmelser föreslås skola sammanföras i form av reglemente, som Kungl. Maj:t fastställer. Förslag till reglemente bör uppgöras av naturvårdsnämnden efter samråd med vederbörande förvaltningsorgan. Även ordningsbestämmelserna böra uppgöras av nämnden efter dylikt samråd. Däremot synes det onödigt, att ordningsbestämmelserna underställas Kungl. Maj:t; det bör ankomma på naturvårdsnämnden att utfärda desamma. I händelse av missnöje med nämndens beslut finnes alltid möjligheten antingen att besvärsvägen bringa ärendet under Kungl. Maj:ts prövning eller att i annan ordning rikta Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på frågan.

[ 172 ]
4 §

Inom nationalpark kunna mer eller mindre tillfälligt upplåtas rättigheter av olika slag, till exempel rätt till jakt eller fiske. Likaså kan undantag medgivas från meddelade förbud, exempelvis mot att med båt angöra eller att beträda visst område. För upplåtelse eller medgivande som här avses bör avgift kunna uttagas, vilken avgift bör tillfalla domänfonden. I reglemente eller ordningsbestämmelser angives vilken myndighet som skall äga besluta i frågan ävensom eventuella förutsättningar för att sådant beslut skall få meddelas.


5–6 §§.

I 1907 års betänkande framhölls, att det vore av största betydelse för studiet av den kommande utvecklingen att få till stånd en genomgående och grundläggande vetenskaplig undersökning av de särskilda nationalparkerna. Uppgiften att upprätta vetenskapliga beskrivningar och kartor över nationalparkerna bör anförtros naturvårdsnämnden. Det är emellertid angeläget att vid sidan av de vetenskapliga synpunkterna även tillgodose behovet av erforderliga anvisningar och kartor till vägledning för allmänheten.

Naturminnen.

7 §.

Som förut anmärkts (s. 91) bör det allmänna svara för vården och förvaltningen av naturminnena. Det synes härvid naturligt att beträffande naturminne, som är beläget å kronomark eller ecklesiastik mark, vården och förvaltningen ombesörjes av den myndighet, som handhar markförvaltningen.

I fråga om naturminne å enskild mark måste särskilda bestämmelser gälla. Utredningen föreslår, att vården och förvaltningen av naturminnen av sistnämnda slag som regel skola ankomma på skogsvårdsstyrelserna, vilkas organisation synes lämpligen kunna tagas i anspråk i detta sammanhang. I vissa fall böra emellertid, om skäl därtill äro, vården och förvaltningen kunna ordnas på annat sätt, till exempel anförtros åt kommun, enskild organisation eller enskild person. Länsstyrelsen bör därför äga rätt att beträffande naturminne å enskild mark bestämma vem som skall vårda och förvalta detsamma. Av allmänna rättsregler torde dock följa, att länsstyrelsen ej kan ålägga någon uppgiften med mindre den ifrågasatte vårdhavaren förklarar sig villig åtaga sig denna.


8–9 §§.

Bestämmelserna i 8 § äro i huvudsak lika med bestämmelserna i 2 § första och andra styckena. lagen angående naturminnesmärkens fredande. Stadgandet i 9 § ersätter stadgandet i 5 § nämnda lag.

[ 173 ]
10–11 §§.

I dessa paragrafer lämnas vissa föreskrifter om vad naturvårdsnämnden har att iakttaga vid behandlingen av fridlysningsärenden. Av särskild vikt är, att nämnden söker klarlägga om och i vad mån ersättnings- eller inlösenskyldighet kommer att föreligga. Tydligt är att nämnden för att få klarhet härom som regel måste höra markägaren och andra intressenter, innan nämnden avgiver yttrande i ärendet till länsstyrelsen. På nämnden bör också bero att söka träffa överenskommelse med vederbörande sakägare i dessa frågor.


12 §.

Beträffande kungörande av ansökan om fridlysning innebär utredningens förslag den avvikelsen från vad för närvarande gäller, att kungörandet skall ske genom det allmännas försorg och på dess bekostnad. Förslaget ansluter sig härutinnan nära till det i det föregående (s. 90) omförmälda förslag som vetenskapsakademien framlade med anledning av 1944 års riksdags hemställan om utredning i frågan. Vad angår själva kungörelseförfarandet föreslås i stort sett samma regler som de nu gällande. Särskilda delgivningsföreskrifter böra dock meddelas för de fall, då fråga är om mark, som är samfälld för flera fastigheter med skilda ägare. De i 23 § byggnadsstadgan upptagna bestämmelserna ha därvidlag tjänat som förebild.

Med hänsyn till att fridlysning kan ske mot ägares bestridande, bör vid det till sakägare översända föreläggandet fogas förslag till fridlysningsbestämmelser. Sådant förslag bör länsstyrelsen i sitt fridlysningsbeslut icke kunna frångå i för markägaren skärpande riktning utan nytt föreläggande.

Med ledning av förslaget kan vederbörande sakägare bedöma beskaffenheten och omfattningen av den skada, fridlysningen kan förorsaka, samt bestämma om han vill framställa anspråk på ersättning eller icke. På grund av stadgandet i 10 § kan det emellertid förväntas att som regel ersättningsfrågan blivit ingående undersökt redan innan föreläggandet meddelas.

Föreläggandet är av betydelse icke minst med hänsyn till stadgandet i 29 § förslaget till naturskyddslag. Enligt sistnämnda stadgande medför nämligen underlåtenhet att anmäla ersättningsanspråk att vederbörande förlorar sin talan därutinnan. Anmälan som skett redan före föreläggandet torde tillerkännas samma verkan som om den göres först efter detta.


13–14 §§.

I förevarande paragrafer ha upptagits bestämmelser om kungörelse av beslut om fridlysning och av interimistiskt förbud. Paragraferna innehålla även bestämmelser om att vissa myndigheter skola få del av beslut i fridlysningsärenden.


[ 174 ]
15–16 §§.

I dessa paragrafer meddelas föreskrifter angående förfarandet vid upphävande eller förändring av fridlysningsbestämmelser. I överensstämmelse med vad för närvarande gäller måste, innan sådan åtgärd vidtages, tillfälle beredas till vetenskaplig undersökning av naturminnet, om dylik undersökning finnes önsklig. Länsstyrelsen måste alltså lämna naturvårdsnämnden erforderligt rådrum härför. I 10 § lagen angående naturminnesmarkens fredande är tidsfristen för undersökningen begränsad till sex veckor. Denna tid torde emellertid mången gång bli för kort. Tiden synes därför icke böra generellt fixeras i författningen. Länsstyrelsen bör emellertid tillse, att tidsfristen bestämmes så, att annat berättigat intresse icke tillskyndas avsevärt men.


17 §.

Liknande stadgande finnes i 12 § lagen angående naturminnesmärkens fredande.


18 §.

Föreskrifterna i denna paragraf ersätta bestämmelserna i 7 § och 10 § andra stycket lagen angående naturminnesmärkens fredande. Enligt utredningens förslag skall, i motsats till vad för närvarande gäller, till naturvårdsnämnden översändas alla akter i fridlysningsärenden, sedan besluten däri vunnit laga kraft. Det torde nämligen, icke minst med hänsyn till den vetenskapliga forskningen, vara önskvärt att dessa akter förvaras samlade hos en och samma myndighet.


Naturparker.

19–21 §§.

Tillämpningsföreskrifterna angående naturparker äro i stort sett likartade med de beträffande naturminnen meddelade bestämmelserna. De skiljaktigheter som förekomma motiveras framförallt därav att naturparker väsentligen tjäna ett annat syfte än naturminnen.


Särskilda bestämmelser.

22 §.

Förbud, varom här är fråga, torde med hänsyn till sin generella karaktär som regel böra kungöras i svensk författningssamling. Emellertid kunna förbuden begränsas till visst eller vissa län eller till och med till del av län, till exempel en ö. I sådana fall kunna andra åtgärder för offentliggörandet vara lämpligare, såsom införande i länskungörelserna, annonsering i de dagliga tidningarna eller uppsättande av anslag.


23–24 §§.

Fråga, huruvida, ingrepp enligt 24 § naturskyddslagen skall ske, torde väl alltid vara av sådant allmänt intresse att kommun samt [ 175 ]naturvårdsnämnden och övriga av frågan berörda myndigheter ha intresse av att yttra sig innan beslut meddelas. Då det i vissa fall kan vara nödvändigt att ingripande sker utan den tidsutdräkt, som ett remissförfarande innebär, har länsstyrelsen likväl icke ålagts någon ovillkorlig skyldighet att inhämta dylika yttranden. Utredningen förutsätter emellertid att länsstyrelsen praktiskt taget alltid kommer att i en eller annan form göra sig underrättad om de synpunkter, som från olika håll må vara att anlägga på frågan.


25 §.

Vid behandlingen av 9 § förslaget till naturskyddslag har framhållits nödvändigheten av att, innan fridlysning beslutas, länsstyrelsen förvissar sig om att medel finnas tillgängliga för gäldande av erforderliga ersättnings- eller lösenbelopp. Motsvarande gäller vid andra beslut, som länsstyrelsen fattar med stöd av naturskyddslagens bestämmelser.

Enligt 10 § tillämpningskungörelsen åligger det naturvårdsnämnden att, innan nämnden yttrar sig i ärende rörande fridlysning av område eller föremål såsom naturminne, söka träffa uppgörelse angående förekommande ersättnings- eller lösenanspråk. I sådana naturskyddsärenden, där åtgärder för åvägabringande av uppgörelse ej sålunda redan skett, torde det, med hänsyn till angelägenheten av att de ekonomiska spörsmålen om möjligt lösas på överenskommelsens väg, böra ankomma på länsstyrelsen att, innan beslut i ärendet meddelas, söka få överenskommelse till stånd.


Övergångsbestämmelserna.

Utredningen förutsätter att naturvårdsnämnden bildas och kan börja arbeta redan före naturskyddslagens ikraftträdande. Nämndens uppgift blir därvid att vidtaga erforderliga förberedande åtgärder. Dessa innefatta bland annat uppgörande av reglementen och ordningsbestämmelser för befintliga nationalparker, så att de kunna börja tillämpas i och med att lagen träder i kraft. Undantag, som meddelats från nuvarande bestämmelser, och rättigheter, som i övrigt beviljats med stöd av gällande reglementen, torde av praktiska skäl böra äga fortsatt giltighet tills vidare och till dess uttryckligt beslut fattas i annan riktning.

Naturvårdsnämndens tillkomst och överflyttande på denna av de naturskyddsuppgifter, som nu åvila vetenskapsakademien, torde föranleda jämkningar i vissa gällande författningsbestämmelser, såsom förordningen den 19 maj 1939 med vissa bestämmelser angående utrotande av berberis inom nationalparker och såsom naturminnesmärken fridlysta områden samt 4 § 3. instruktionen för fiskeristyrelsen den 14 januari 1949. Förslag till erforderliga ändringsförslag torde av naturvårdsnämnden utarbetas och framläggas för Kungl. Maj:t.