S a r a.
Sara det är nummer fyra.
Sara är omvänd, Sara är stark i tron,
hon tittar så ödmjukt under sin lugg,
och blef hon ej retad med ord och hugg,
så vore hon socknens bästa hjon,
så vore hon lätt att styra.
Hon har krokig rygg
och krokiga händer,
hennes haka är smal och skygg,
men då hon blir ilsk, den skakar af mod,
det gnisslar i gamla, tunna tänder,
och gallan går grön i hennes blod,
musklerna spännas förtvifladt en stund,
hon biter omkring sig vildt som en hund,
hennes underkäk i kampens yrsel
slänger och glappar utan styrsel.
Så får hon en törn
och far som ett knyte in i ett hörn,
svag i knäna och hufvudyr,
tänderna skallra lemmarna svida…
Där ligger hon nu och tänket:
»Den rättfärdige måste mycket lida,
jag är en helig martyr.»
I hennes gråa blick det blänker,
och hennes gamla, vissnade barm
lyftes af lust, hennes rygg blir varm.
I larmet hör hon änglars sång:
»Du skall få din förtjänta krona en gång!»
Och hon säger: »Må jag bli sargad och slagen,
det är min själs ovanskliga fröjd.
Jag skall snart bli hädantagen
och skina som solen i himmelens höjd.
Då har jag vunnit min palm,
då skall jag sjunga segerns psalm.
Men Ulla och Fia och Mina
de skola kastas i evig pina.»
＊ ＊ ＊
