Historien om Gunnel
icke i välmening. Där förde osynliga buller i kokhuset om nätterna och där skymtade besynnerligheter bakom knutarna och i småskogen, då hon i solnedgången gick med sina bara fötter på den kortgnagda, sammetsmjuka gräsvallen — fram och åter till meskoket. Sång och saga kommo med korna på aftonen, då solen glödde mellan de mörka granarna, och luften var gul. Talltrasten sjöng och ugglorna ropade ho! Med ett sinne som hennes var detta hennes värld. En dag skedde något mitt i solskenet. Gunnel hade setat med huvudet på armen och sovit. Hon vaknade då ett följe av vitrer stod runt om henne och fordrade bröllop. En ung man av de besynnerliga i skogarna skulle gifta sig med henne. Ja, hon vart som borttagen i äventyret. Hon kläddes i brudestass med vitersilver och konstigt arbetat viterguld. Ringar på händerna. Söljor på bröstet. Kring midjan en slingrande orm. Gunnel satt som i en dröm. Pynta fingo de. Vallhunden tjöt av rädsla. Solen glittrade och sken. Tranorna ropade från sjön, skogen doftade, luften skälvde. Det var ett tindrande bröllopsväder. Jadmos snöiga topp lyste vit som ett vårmoln långt borta … och nu skedde det … att han kom … främlingen i fråga …”
”Ja”, sade professorn sakta och utan medvetande, att han talade. ”Ja, det såg besynnerligt ut, men något dylikt som vitrer såg jag icke, då jag kom, vilse i fjällen över fäbodvallen till hennes störes.”
”Det är endast söndagsbarn, som få se sådant … och då ni kom …?”
”Då jag kom, sprang hon mig till mötes skälvande och fager. Hon hade icke silver och guld på sig, men tårarna hängde i hennes ögonhår och solen bodde i hennes tunga fläta. Jag glömmer det aldrig: blicken var förunderligt inåtvänd … skimrande och fuktig … aldrig i hela mitt liv har jag sett något så välsignat
75
