Den här sidan har korrekturlästs
1—3
1595

A.
Studerande Östgötar i Uppsala
1595—1645.

1. Petrus Johannis. Antagl. född i Vadstena; fad. rektor. Stud. i Upps. före 1595, i Rostock 96; disputerade där 96. Rektor i Vadstena 97. D. 1600 på hösten.

Möjligen är han den Petrus Johannis Gothus Vadstenensis, som jämte Jonas Kylander år 1595 fick löfte om »tionden af Säby till resehjälp ät utländske academier, hvarpå de reste till Wittenberg, men som tionde sedan ej utföll, vände Petrus Johannis Vadstenensis om». Br. — Hvad som synes alldeles säkert är, att ifrågavarande n:r 1, Petrus Johannis, var depositor år 1595, då bland andre efterföljande fyra landsmän, n:r 2—5, blefvo »depositi» i närvaro af ärkebiskopen, professorerna, borgmästare och råd, borgersmän och hedervärda matronor. Depositionen bestod i vissa egendomliga ceremonier, som utfördes då nykomne studenter upptogos i de äldres samfund, och utgjorde en rå symbolisk framställning af de akademiska studiernas förädlande inflytelse. Såsom ceremonimästare, depositor, fungerade vanligen någon yngre akademisk lärare eller äldre student. De unge djäknarne utstyrdes i narrdräkt, slokig hatt, långa horn och åsneöron (otymplighetens och dumhetens symboler) samt svärtadt ansikte och långa svinbetar (sinnebilder af djuriskheten) i mungiporna. Därefter drefvos de med hugg och slag in i det rum, där åskådarne voro samlade. Sedan en mängd narraktiga upptåg anstälts, och depositorn hållit ett svassande tal om alla den otuktade ungdomens fel och oarter samt om nödvändigheten att med vetenskapens hjälp blifva en ny människa, befriades recipienderna med en stor träsax från sina besvärliga attribut, hvarefter de behandlades med en hyfvel och öfvergötos med ett ämbar vatten. När allt detta var verkstäldt, förklarades djäknarne för »liberi studiosi». Novitierna, som de nu kallades, tågade sedan i procession till en föreläsningssal, där de undfägnades med salt och vin (vishetens och glädjens sinnebilder). Därmed voro de upptagna bland akademiske medborgare, men fullmyndige studenter blefvo de först efter pennaltidens slut.

2. Nicolaus Magni Palumbus [Rappstadius]. F. i Rappestad 1568; fad. bonde. Stud. 95; fil. doktor 1600; prv. 01. Rektor i Söderköping 1599; kyrkoherde i Vreta kloster 1608; prost. D. 1650 163.

P. var den ende östgöten bland de 15, som vid den första fil. doktorspromotionen i Uppsala promoverades af d. v. professorn, sedermera ärkebiskopen Laurentius Paulinus Gothus Sudercopensis. — »Cæcus et decrepitus obiit». Bj. — Sonen Magnus adl. Gripenklo [254].

3. Magnus Haraldi Vallerstadius. F. i Vallerstad 1574; fad. kyrkoherde. Stud. 95; fil. doktor utrikes; prv. 1604. Konrektor i Linköping 04; lektor 06; tillika domk.-syssloman o. kyrkoh. i Kaga 07; rektor 10; domprost i Linköping 23. D. 1655 73.

Var en »alvarsam, lärd och ansenlig man och i synnerhet en god latinsk poët». Br. — Sönerna kallade sig Pelecanus.


— 1 —
Östgötars Minne.1