in genom. Och rätt som han kom till hålet, kom vakten och feck se honom och toge honom fatt och fråga, hvadan han kom heller hvart han ville. Då svarade han, att han har sett och hört, att ett stort parti af de kejserliga skulle komma hit, ty ville han gå i staden, begäras någet folk ut till sin junker. Och var han så rädder, att han inte själf visste, hvad han sade.
Så förde di honom i vårt kvarter. Och när han kom in, begynte min man till att fråga honom, om han icke var en skälm och var utsänd på kunskap. Och om han inte ville bekänna, så skulle han stöta värjan i honom. Men di finge intet annat beske af honom än ”ja, ja”. På sistone kom han då fram med ett bref, som hans junker har skrifvit, och begärdes salvaguardi, att inte Schäffers folk skulle göra honom någet.
Och kurfursten var så ond, att min man har lagt sig så när Dresden, och förklaga min man för generalissimus, men det halp allt inte, ty tiden gaf inte annat med.
Den 20 fick min man bref ifrån öfverstlöjtnant Schäffer, som var kommin ifrån Leipzig med mundition och bad, att min man med sitt folk ville möta honom ved Mittweida. Ginge vi fördenskull den 21 ifrån Rosswein och till Mittweida till natten. Och när vi komme dit, var inte Schäffer där för oss, utan sände bud till min man och bad, att han ville sända Wingarten till honom med sina dragoner, att han kunde komma säkert fram. Ginge vi den 22 därifrån och komme den 23 till Chemnitz. Där mötte vi Schäffers parti och låge i Chemnitz om natten.
24 ginge vi ifrån Chemnitz om morgon med krutvagnana och hela partiet, och ginge förbi kurfursten af Sachsens lusthus, som ligger strax under
