6
I utförlighet, i dramatiskt lif, i naivitet och omedelbar friskhet är denna roman från det verkliga lifvet under vår storhetstid i vår litteratur enastående. Den tål i dessa fall en jämförelse med den danska prinsessan Leonora Kristina Ulfelds berömda anteckningar.
Liksom när en elektrisk blinkare plötsligt upplyser ett mörkt landskap och låter oss för ett ögonblick se dess former, så kastar Agneta Horns biografi ett skarpt ljus — låt vara att det kommer blott från en punkt och blott för en kort tidrymd — öfver skaplynnet hos den tidens svenskar.
Agneta Horn gör oss främst bekant med sitt eget själslif, men hon skisserar därjämte andra personligheters vanor och tänkesätt.
Det evigt mänskliga träder oss till mötes i dessa karaktärer likaväl som tidehvarfsprägeln. Känslorna af afund, agg och hat stå skarpa och oförmedlade, drag af råhet framskymta — ehuruväl det olika språket må tagas i betraktande, så att ej domen i detta fall blir för hård — men också ett djup, en naturlighet i känslolifvet, som verkar uppfriskande i vår öfverreflekterande tid.
Barmhärtigheten, tålamodet, de sedliga känslorna hämta sin kraft allena från religionen. Gudsfruktan var lifvets enda uppfostrarinna. Det var en enhet öfver personligheterna; med några få drag kunna de tecknas klart och bestämdt.
Agneta Horn rör sig, som sagdt är, uteslutande inom hemmets trånga krets. De historiska personligheterna uppträda i hvardagsdräkt. Endast hvardagshändelser skildras. Ramen är trång, om man så vill, men den lilla genrebilden kan ock ha sitt behag.
I historien träda personligheterna oss till mötes
