6
att stiga upp och plocka maskrosor, — då plötsligt en vit kanin med röda ögon sprang förbi henne.
Det var ju inte något så förfärligt märkvärdigt med den saken; och inte tyckte Alice heller att det var så rysligt besynnerligt att höra kaninen säga för sig själv: »Aj aj! nu kommer jag för sent!» (när hon efteråt tänkte på saken, märkte hon nog att hon borde ha tyckt att det var underligt; men just då tyckte hon det var helt naturligt); — men när kaninen riktigt tog upp en klocka ur sin västficka och såg på den och sedan skyndade i väg, — ja, då sprang Alice upp, för det föll henne in att hon aldrig förr hade sett en kanin ha en västficka, eller en klocka som han kunde ta upp ur den; och brinnande av nyfikenhet rusade hon bort över ängen efter honom och kom lyckligtvis fram just i rättan tid för att se honom skutta in i ett stort kaninhål vid häcken.
Ögonblickligen skuttade Alice in efter honom, utan att ett enda tag betänka hur i all världen hon skulle komma ut igen.
Kaninhålet gick ett stycke rakt in, såsom en järnvägstunnel, men plötsligt bar det av rakt neråt, — så plötsligt, att Alice inte hade den ringaste tid att tänka på att hejda sig, innan hon märkte att hon trillade ner i en djup, djup brunn.
Antingen var brunnen mycket djup, eller föll hon mycket långsamt, för medan hon föll hade hon god tid att se sig om och undra vad härnäst skulle hända. Först försökte hon titta ner och se efter vart hon kom, men där var för mörkt, hon såg ingenting; — så tittade hon åt sidorna i hålet medan hon föll, och såg att de
