Sida:Alices äventyr i underlandet 1921.djvu/21

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

ANDRA KAPITLET.
Tårefloden.

»Allt värrigare och värrigarel» utropade Alice (hon blev så förundrad att hon glömde sitt modersmål); — »nu dras jag då ut som den längsta kikare som finns på hela jorden! Adjö mina fötter, adjö, adjö!» (för när hon såg ner på sina fötter, var de nästan utom synhåll, så långt borta var de). »Åh mina stackars små fötter, vem skall nu klä på er skor och strumpor, när jag är borta? Nu kommer jag bestämt inte åt er! Inte kan jag sköta om er, när jag är så här högt uppe över er! nu får ni sköta er själva så gott det går — men jag måste vara hygglig mot dem», tänkte Alice, »annars går de kanske bort med