»Visst har jag ätit ägg!» sade Alice, som aldrig brukade narras, »men små flickor äter nog också ägg, lika väl som ormar.»
»Det där är nu visst en osanning igen», sade duvan; »men om de gör det, så är de ju också ett slags ormar, så det förbättrar inte saken.»
Det hade Alice aldrig kommit att tänka på, och därför teg hon ett par minuter; och då passade duvan på att säga: »Du vet att du snokar efter ägg! — vad angår det mig då om du är en liten flicka eller en orm?»
»Det angår mig betydligt», sade Alice hastigt; »men nu snokar jag inte efter ägg, händelsevis, och om jag också gjorde det, så skulle jag ändå aldrig vilja ha dina; inte tycker jag om råa ägg!»
»Nå, dra då åt skogen!» sade duvan buttert och slog sig ner i sitt näste igen. Alice krälade fram bland träden så gott hon kunde, för hennes hals trasslade alltjämt in sig bland grenarna, och hon måste ideligen stanna för att reda ut den. Efter en stund kom hon ihåg att hon ännu hade sina svampbitar kvar i händerna, och så började hon mycket försiktigt mumsa litet av den ena och litet av den andra, och så blev hon än större och än mindre, tills hon lyckades bli sådan som hon hade varit till allra först.
Det var nu så länge sedan, att det kändes helt ovant och främmande; men efter några minuter kände hon sig hemmastadd igen och började prata för sig själv som vanligt. — »Så där ja — det var ju ena hälften av min plan. Vad alla de här förändringarna är besynnerliga! Aldrig kan man veta vad det blir av en i nästa minut! Men nu är jag lagom stor igen! nu
