Sida:Alices äventyr i underlandet 1921.djvu/90

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

ÅTTONDE KAPITLET.
Drottningens krocketspel.

Ett stort rosenträd stod nära trädgårdens ingång; dess rosor var vita, men tre trädgårdsdrängar arbetade ivrigt på att måla dem röda. Det tyckte Alice var besynnerligt, och därför gick hon närmare för att se på dem; och just då hon kom fram till dem, hörde hon den ena av dem säga: »Se upp bättre, Femma! stänk inte ner mig med färg så där!»

»Det var inte mitt fel», sade Femman i butter ton, »Sjuan knuffade till mig med armbågen.»

Varpå Sjuan tittade upp och sade: »Det var rätt det, Femma! skjut alltid skulden på andra!»

»Var du tyst, du!» sade Femman. »Hörde jag inte kanske härom da’n hur drottningen dömde dig att halshuggas?»

»För vad?» sade den som först hade talat.

»Det är inte din sak, Tvåa», sade Sjuan.

»Jo det är just hans sak», sade Femman. »Och det skall han också få höra av mig, — det var för att någon hade hämtat upp tulpanlökar i stället för vitlök i det kungliga köket.»

Sjuan kastade penseln ifrån sig och hade just börjat: »Nå det här är då det orättvisaste jag nånsin har hört —» då hans öga råkade falla på Alice, som stod