Sida:Amtmannens döttrer.djvu/131

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
131

dessa. Han hade också knappt satt sig i länstolen och af Edvard mottagit den tända pipan, förr än gårdagens krönika blef honom meddelad och det så lifligt från alla sidor, att han icke visste hvem han helst skulle höra på. Frun höll sig isynnerhet till det nya uppträdet med Lorentz Brandt, hvilket väckte mycket skratt, men den gamle skakade bedröfvad på hufvudet.

— Den arma karlen, så är han då rent förlorad!

— Hur kan du beklaga honom, bäste vän, sade frun. Härvidlag kan det blott göra en ondt om dem som han vållar skam och sorg, som han visar en upprörande otacksamhet; framförallt är det synd om hans gamla, aktningsvärda mor.

Alla voro mer och mindre ense härom, att Lorentz icke mer förtjente något medlidande. Georg sade att såvidt han kände Brandt kunde det icke vara synnerlig skada på karl, ty den som så kunnat släcka hvarje gnista af ambition, måtte aldrig ha haft någon hög grad af sådan.

— Min käre Cold, sade Amtmannen mildt, men dock allvarligt, detta är både hårdt och oriktigt dömdt. Tacka ni Gud, att er natur och lyckligare omständigheter hållit frestelsen ifrån er. Brandts studenttid inföll under den bekanta perioden, då flera än han bragtes på afvägar, och då de bästa föllo allra lättast. Studenten var då nästan uteslutande hänvisad till sig sjelf. Stadens familjer stodo honom icke öppna då som nu, offentliga förlustelser funnos nästan icke, och hvart skulle då