Sida:Amtmannens döttrer.djvu/133

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
133

— Det är sannt, på sista tiden dref jag mycket omkring på baler och bjudningar, tyvärr! Christiania greps verkligen helt tvärt af lusten till en högre sällskaplighet, men man gaf sig inte tid att vänta tills den kom af sig sjelf; allting skulle strax hafva en europeisk snitt. Dertill behöfdes brukbara subjekter, en viss talang att föra sig väl var det enda som fordrades. Dessa utvalda käpphästar gingo då i bruk och sletos på oupphörligt; somliga blefvo så utnötta att de till slut icke kände igen sig sjelfva. Jag räddade mig, som ni ser, i tid, min nådiga fru .... En stad kan vara sällskaplig, men det är derföre icke sagdt att den är gästfri, och det hjelper sannerligen den stora mängden som står utanför föga, att se en handfall af sina lyckligare lottade kamrater ideligen dragas fram, att se några ofta tillfälliga och tvifvelaktiga förtjenster göra lycka, Nej, Gud skall veta att uppmuntran utifrån är ganska sällsynt; är tonen bättre nu och utsväfningarna sällsyntare, så måste orsaken dertill sökas i något helt annat.

— Visserligen, tillade Amtmannen, också i ett djupare erkännande af civilisationens värde, i ett allvarligare, vetenskapligt sträfvande eller med andra ord i tidsandan, som äfven hos oss brutit sig nya banor. Det måtte vara en tröstrik visshet för nutidens ungdom att det mörkas tid är förbi. Grundvalen till det goda är lagd, nu gäller det att fortsätta byggnaden.

— Ack ja, denna grundval! — det vore ingen nöd om den redan vore lagd, men det är just den