Sida:Amtmannens döttrer.djvu/259

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
67

— Müller, hviskade Georg med förmörkad mine. Han kunde redan se ett par damer ledsagade af en herre röra sig nedåt gångstigen borta på backen,

Georg vände sig till Sophie, hvilken skälfvande af så många sinnesrörelser stödde sig emot granen.

— Sansa er, sade han, och gå ni fram dem tillmötes .... Jag blir här! .... O var snar! .... Ni kan det bättre än jag .... Men i morgon! ... O, Sophie, Sophie!

Hon var redan borta.

— Müller, mumlade Georg. Hvilken djefvul förer honom hit just i detta ögonblick? Men han skall ingenting få veta. Denna satyrblick skall jag hålla ute från min helgedom.

Från sitt smyghåll kunde han se Sophie sluta sig till sällskapet, hvilket långsamt rörde sig nedåt gångstigen i hasseldungen; först då vågade han sig fram. På bron stannade han för att vinna mera fattning. Han böjde sig ned emot fallet i elfven som om han velat anförtro djupets makter sin unga lycka.




VI.

Klockan hade blifvit tio. Sophie hade gått som i en dröm hela aftonen. Hennes högröda kinder och den underligt frånvarande egna blicken hade för en skarp iakttagare lätt kunnat förråda att något ovanligt föregått. Lyckligtvis hade hennes mor och