Sida:Amtmannens döttrer.djvu/298

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

106

jag väntat med stigande ångest; i hvarje blad som bäfvade har jag trott mig höra dina steg, men — ingen Bröcher! Nu förmår jag nästan icke längre. Jag är lugn, fruktansvärdt lugn. Det är som om naturen förstod mig och led med mig. Dagen var förut så leende, men med ens har det blifvit mörkt som i min själ. Alla de små gåfvor hvarmed jag velat bereda dig en liten glädje på denna dag se så vemodigt på mig, som om de ville säga: han kommer icke! Allt hviskar till mig; han kommer icke! .... Måtte du bara icke vara sjuk. Du har väl icke fått din åkomma igen? .... Lugn säger jag att jag är, o, tro det icke! Du är kanske sjuk och jag sitter här i overksam klagan, i stället för att ila till dig .... Tillgif detta, min älskade, men skynda dig att lugna din

Amalia

Vesle-Ole hade med otaliga förmaningar att skynda sig blifvit afskickad med detta bref, och det var efteråt som tilldragelsen i trädgården egde rum.

Då Georg senare gick ner för att helsa på familjen, stannade han i ett yttre rum bredvid hvardagsrummet. Genom den halföppna dörren ljöd ett högröstadt samtal emot honom. Det tycktes vända sig om Bröcher. Fru Ramm hade alltsedan den dagen då han hade stått i vägen för Amalias förbindelse med prosten Rein haft ett litet horn i sidan till honom; ehuru hon icke nämnde detta skäl till sin ovilja, grep hon dock hvarje tillfälle att få gifva den luft. Mellan fruns och Amalias häftiga