Sida:Amtmannens döttrer.djvu/4

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

4

båda i samma format framställde Christianus VII Rex — protesterande, såsom det tycktes, emot den gamla satsen, att af det goda också kan blifva för mycket. Slutligen sträckte han ut sig så lång han var på det hårda stycke möbel, hvilket, under namn af soffa, såsom en ganska utomordentlig beqvämlighet stundom finnes vid de norska skjutshållen, och låtsade der sofva.

Gamla gästgifvarmor hade emellertid kommit in och tog fram ur ett hörnskåp några glas och koppar, hvilka hon ifrigt började torka. Under detta arbete, hvartill hon gaf sig mera tid än hennes pligter såsom värdinna borde hafva tillåtit, betraktade hon med omisskännlig nyfikenhet den på soffan hvilande gästen. Denne var en ganska ung man, och oaktadt det tillstånd af kroppslig trötthet och det allra dåligaste lynne, hvari han befann sig, måtte han dock hafva gjort ett fördelaktigt intryck på den gamla, att döma efter hennes mine.

— Skjutsen dröjer länge, den har lång väg måtro, yttrade hon slutligen.

Georg Cold, så hette den främmande, såg ovilligt upp utan att svara.

Lättad sedan början väl var gjord fortfor hon:

— Med förlof, är han kanske den väntade fullmäktigen hos Amtmannens? [1].

Ett kort och barskt »ja» afskräckte henne alls

  1. Amtmännen i Norge svara emot Landshöfdingarna i Sverge. Någon syssla svarande mot Amtmannens fullmäktig finnes ej hos oss, der embetet förvaltas af Landssekreterare och Landskamrerare jemte Landshöfdingen. (Öfvers.)