Sida:Amtmannens döttrer.djvu/403

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
211

ihållande, derpå långsamt bortdöende klagoskri ifrån gården. Kanske var det en Gertrudsfogel långt bortifrån, kanske icke annat än de tama änderna, som på detta sätt protesterade emot att vara komna för tidigt i sitt vinterfängsel, men Sophies tanke på sin lilla väninna och på den missräkning hon skulle bereda henne, var så lefvande väckt, att hennes ovisshet om hvad hon skulle göra steg till sin höjd. Hon önskade till slut att en slump skulle afgöra det för henne, och knappast var denna bön uttalad förr än hästen, lockad af ett par gröna strån, som frosten hade skonat, plötsligt tog några steg inåt porten.

Denna rörelse väckte emellertid Sophies slumrande viljekraft. Med instinktens hela ovilkorliga makt grep hon fatt i tömmarna med begge händer, drog hästen tillbaka och tog vägen åt motsatt håll, med en häftigbet som liknade en flykt.


XVIII.

Georg hade tillbragt en stilla, men arbetsam vinter. Vi återfinna honom vid arbetsbordet i hans bostad i Christiania. Han reste sig just upp efter några timmars ihärdigt skrifvande. Var han sjuk, eller var det den skumma dagern som en slocknande Marsdag spred i det i sig sjelf mörka rummet, som gjorde att han såg blek och medtagen ut,