Sida:Amtmannens döttrer.djvu/434

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

242

vemodig musik tonade bort öfver ängen; det var den fjantige Ole, som satt på en tufva och blåste på en rörflöjt; i de dåsiga blå ögonen rörde sig icke tecken till förundran eller igenkännande då Georg gick förbi .... Ostörd klingade flöjten. Det blida, drömmande, vårlika ljudet grep honom med nya hågkomster och väckte hela jemförelsen mellan förr och nu. Huru frimodigt hade han icke förr på denna stig helsat våren! Och äfven sista gången — det var just en af de dagarna då Sophie väntades hem! — med hvilken längtan, med hvilka svällande förhoppningar hade ..... Och nu! ... nu smög han sig som en fremling framåt, sjuk, misskänd, kränkt, marterad af ångest och ovisshet! Allt öfverväldigade honom. Det ljufva berusande doftet från ängarna skakade hans nerver och väckte en outsägligt smärtsam känsla. Han kastade sig ner på jorden och bröt ut i en tåreström. Ett ögonblick kände han ett raseri mot sig sjelf öfver detta ofrivilliga utbrott, och han såg sig hotande omkring, om en eller annan småfågel skulle hafva märkt det.

Dessa tårar styrkte honom dock. De efterlemnade en känsla af vrede, vrede mot henne, mot honom sjelf .... Endast tanken på hvad han hade lidit och på att åsynen af henne dock kanske skulle smälta honom upp, var nog för att göra honom ursinnig. Nej, nej, ingen blödighet, ingen svaghet skulle förstöra detta möte för honom, detta dyrköpta möte, hvaraf lif och död tycktes bero.

Från qvarnen sände han henne en biljett med