Sida:Amtmannens döttrer.djvu/73

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
73

»En till far,
En till mor,
En till syster,
En till bror,
Och en till den som fisken drog».

Men detta tog tid och innan jag visste ordet af hade det börjat skymma. Huru hjerteglad hade jag icke sedan åstad med mina skatter; smultronen, blommorna, småstenarna i förklädet, ingen fruktan hindrade mig mera; likasom buren på osynliga händer kom jag öfver den skummande ån, genom ormbunkskogarna och venusgräset. Andlös, sönderrifven, utan sko, men strålande af glädje kom jag hem. Här kom mamma emot mig .... hon var ond och jag blef hårdt straffad. Stenarna kastade de i dammen och mina kläder i tvättbaljan. Barnpigan var ond en lång tid derföre att hon hade haft förargelse för min skull. Far visste ingenting om hela saken.

Men grottan var upptäckt. En gång långt derefter, då mamma berättade denna scen för Cold, sade han: »Sophie får trösta sig med att det gick Columbus och Magelhan lika illa, då de kommo hem med sina troféer. De fingo också straff till tack.»

Ack, de skrattade deråt, men huru glad, huru stolt och from jag hade kommit hem, det visste de icke.

Då jag blef större sysslade jag hela dagarna dernere. Ingen brydde sig om stället ännu, och hvar och en som hade sett mina ansträngningar skulle

Amtmannens döttrar. I.4