Sida:Amtmannens döttrer.djvu/88

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

88

klippgrunden. Men det var icke utan skräck hon såg att Brandt var allena.

— Hvar är Edvard?

— Edvard tog af vid Jochumsplatsen. Han ville hämta ett stångbetsel hos smeden, men han möter oss vid sätern på en annan väg.

— Och du, Sophie, hvarför är du ensam?

— Jag fördröjde mig litet och då tyckte jag det var så godt att vänta tills ni kom efter, sade Sophie och dolde sin ängslan under den lugnaste mine. Hon kände att Brandt var liksom vissa djur farligast då man visar dem fruktan eller misstro.

— Tyckte du det? Nå det var vackert, det skall du min själ inte ångra heller, jag skall nog beskydda dig,

— Men låt oss nu hinna upp de andra.

— Är det då någon brådska? det är så länge sedan jag såg dig, jag må riktigt tacka slumpen som gjort mig till din riddare, tillade han artigt, medan en större slapphet i dragen och en viss nedslagenhet i blicken antydde att han började bli nykter igen.

— Ja, det är längesedan vi träffades, jag tror nästan fem, sex år.

— Jag kan icke tänka mig att det är du som var ett sådant fint litet persiljeblad, att man kunde blåsa bort dig med en pust. Det är visst och sannt, du må tro det eller ej, att jag inte tordes dansa med dig för att du var för lätt, jag var rädd du skulle gå sönder. Nu liknar du mest Louise! — När jag ser dig, kommer jag att tänka på huru