109
ne huru hon kunnat våga sig på isen, då hon svarat, att hon måste gå och tigga ihop till jul och att, som hennes vägar lågo förbi Fagerö, så ville hon gå dit, för hon visste, att Anna var så god mot den fattige och att hon inte glömt, den tiden, när hon gick och tiggde. Anna hade då, som hon sjelf tillstod, mer af förskräckelse för gummans allmakt, än af sannt medlidande med henne — ty hon hade aldrig kunnat rätt fördraga henne — gifvit henne mer än hon haft råd till; hvilket gumman med mycken tacksamhet emottagit och, som belöning derför, gifvit Anna, sedan hon först frågat huru många kreatur hon hade, sju små paketer af kryddor, hvilka skulle gifvas dem julafton, till förekommande af allt ondt, under hela det kommande året.
Att gumman varit den verkande handen vid nidingsverket, derom uppstod numera intet tvifvel: men man förstod äfven, att en annan hand hade legt och betalt henne.
Så mörknade och tillintetgjordes i ett ögonblick, de leende förhoppningarne om en glad och sorgfri julhelg. — Vörten kallnade — limpdegen jäste — men Anna märkte det ej — ty ett djupt bekymmer hade intagit så väl henne, som Olofs själ; men småningom lugnades de och de funno, äfven denna gång, att det finnes intet bekymmer så djupt det än må
