122
”Gå nu Olof! för nu ä’ jag glad, igen” sade hon med ett leende, som tycktes vittna att oron verkligen försvunnit.
”Ja! nu känner ja’ igen min Anna! och nu farväl! Gud vare med dig!”
Olof upplyfte den lilla i sin famn; sade ännu en gång farväl åt Anna och lemnade skyndsamt rummet. I förstugan aftorkade han en tår, som han icke sjelf visste, hvarföre han stulit sig i hans öga. — Också gick han, med raska steg förbi stugan; nickade glad och leende åt fenstret, der Anna stod med armarne slutna om den lilla, som hon upplyftat på bordet, för att ännu en gång få se ”pappa”.
”Nå, Herre Gud tröste mig! kommer inte Olof tillbaks igen!” utropade Anna, och sammanslog ångestfullt sina händer. ”Nå, då går det heller inte väl fören i dag — det är inte under, att jag inte vill annat än gråta; men inte ska han si mej ängslig, en gäng te” tillade hon, och tårarne voro borta och med lugnt, om icke så gladt utseende, gick hon att möta sin man.
”Hvad har du glömt Olof?” frågade hon och öppnade stugdörren för honom.
”Min sedelbok Anna!” svarade Olof och gick att ur ett skåp framtaga den glömda sedelboken, som var af tjockt, dubbelt kalfskinn, omlindad många hvarf, med en fasthängande tretumsbred rem.
