123
Gerna hade Anna kastat sig i Olofs armar och der utgjutit all den smärta, — alla de mörka outredda aningar, som qvalde hennes själ; men hon ville icke visa sig ”ängslig” — icke derigenom hvarken misshaga eller oroa sin man: hon bad honom blott vara försigtig och komma hem så fort han kunde det — och så lindade hon sitt ylleförkläde om barnet, tog det på armen och följde Olof till stranden.
Olof bad Anna icke vänta honom för snart, emedan han, som skulle äta middag i prostgården, och sedan gå derifrån en half mil efter pengarne, omöjligt kunde vara hemma förrän sednare på qvällen.
”Gud vare med dej!” utbrast Anna med en röst och en blick, som förrådde en djup ångest, då Olof satte foten på den klara, tillfrusna sjön.
”Ja, Gud höre dej, Anna!” svarade Olof och nickade ännu en gång åt sin kära hustru, sitt lilla barn.
Anna stod länge på stranden.
”Gå in, Anna! ljöd det nu, långt från fjerran; ty Olof hade vändt sig om och sett, att Anna ännu stod gvar på stranden,
Anna förde båda händerna för ögonen och ämnade återvända, då hon tyckte sig åter höra den kära stämman. Hon lyssnade — — och hörde, ehuru svagt: ”Gråt inte Anna! Kom ihåg att vi snart råkas igen!” Hon lyssnade ånyo —
