127
Framför honom stod en qvinlig varelse, med stela ögon, spridda hår, blåa och darrande läppar och på det likbleka ansigtet, syntes strimmor och fläckar af sot och blod. Den arma varelsen skälfde så, att tänderna skakade mellan de, ömsom hårdt tillslutna, ömsom vidöppna läpparne.
Hvem var den olyckliga? — Prosten visste det ej — och skulle i detta ögonblick icke vetat det, om icke den beklagansvärda liksom våldsamt samlat sina yttersta krafter och med båda händerna hårdt tryckta mot hjertat, med stark och ändå nästan ljudlös stämma frampressat: ”Olof! Olof! min make! min Olof!”
“Anna!” ropade prosten med qvalfull öfverraskning och utsträckte armarna mot den arma, som nedsjönk sanslös i hans famn.
Man inbar genast den afdånade, nedlade henne på en säng och använde alla möjliga medel, att återväcka henne till lif. Hela hennes kropp var alldeles stelnad af köld och det tycktes, som om den aldrig mera skulle uppvärmas, af det spelande blodet.
För prosten blef genast allt tydligt och han nästan önskade i sitt hjerta, att den olycklige aldrig mer skulle uppslå sitt öga, mot en verld, som, nu mera, skulle synas henne mörkare och ödsligare än en graf.
Den arma! hon återkom dock småningom till medvetande af sin smärta. Det dröjde län-
