129
kommit till prostgården — visste hon knappast.
“Anna! allt hopp är då icke ännu förloradt,” tröstade henne prosten. “Olof kunde ha hemkommit, sedan du lemnat Fagerö. Ni kunde ha gått om hvarandra på den stora viken, utan att veta det.”
“O min Gud! skulle det vara möjligt!” utropade hon och uppreste sig häftigt, och det uppvaknande hoppet satte rosor på kinden och strålar i ögat. Och jag vill hem! — nu skall jag gå! — Olof kanske väntar mig! — Han kan lida och längta som jag och tro — och tänka den förfärliga tanken.”
Prosten påminde henne om hennes svaghet och bad att hon ville låta draga sig på en kälke.
“Ja’ svag? nu svag? när jag går att få se min Olof!” utbrast hon med lågande blickar. — ”Ack prosten vet icke huru kär han är för mej! — Ack! med det hoppet att återse honom skulle jag kunna gå till verldens ända och aldrig känna mig trött — aldrig behöfva hvila.”
“Hos eder såg jag kärleken starkast bland alla menniskor, ofvan mullen” utbrast, med sagans jungfru, den rörde prosten och en tår darrade i hans Öga.
”Jag går med dig Anna,” sade han, men påminte henne, att hon först måste förtära något varmt och stärkande.
