Den här sidan har korrekturlästs

45

gamla beskedliga fröken”, ändå alltid ståndaktigt nekat; ty hon ville icke bli herregårds-piga — de voro så förnäma och så fina, och så — hon, kunde icke skiljas från den församling, der Olof var — hon skulle ju då aldrig mera få möta honom, på den alltid kära grafven — icke få se honom i kyrkan — icke dansa med honom på lekstugor — icke med honom kläda majstång. — Men nu tyckte Anna, sedan Olof meddelat henne fadrens upptäckt af deras kärlek, det vara bäst — ehuru ondt det än gjorde henne — att komma längre bort från Olof och att derföre antaga Majorens tillbud, hvilket han helt nyligen på en auction till henne förnyat; då han äfven sagt sig veta Annas kärlek till Olof och så väl lofvat att tala vid kyrkovärden härom, när det en gång komme i fråga, som att, i händelse Anna ville till hösten antaga hans tjenst, gifva henne en utstyrsel, som skulle bidraga att blidka den stolte svärfadren.

Olof kunde ej dela Annas tanke i detta fall. Han kunde icke skilja sig så långt från henne — icke låta henne komma på en herregård bland ”betjenter och galenskaper”: men slutligen lyckades det modern och Anna, att, genom gemensamma böner och föreställningar visa honom det nödvändiga i deras skilsmessa, så vida, att han icke ville uppgifva hoppet att nånsin tillhöra Anna.

Ehuru icke utan djup smärta, blef det dock