Den här sidan har korrekturlästs

75

”Man får inte vänta Stockholmsvett på bondlandet,” svarade magistern med smädligt leende och skakande dammet af sin sammetskrage.

Äntligen kom en piga ur huset, med bleka kinder och förgråtna ögon.

”Hvad i herrans namn, är far hemma!” utropade hon med utseende af den lifligaste förskräckelse och stannade, stirrande framför den fruktade husbonden.

”Jag ger f—n din far! men riksdagsman ä’ hemma, och det ser ut, som han skrämt döden på er alli hop; eller hvad ha di för maskopi för sig derinne?”

”Herre Jesus! fa… fa… riksdagsman, mor håller på och själas.”

”Och det går väl inte så qvickt, med den saken;” svarade riksdagsman, men hoppade dock ur vagnen och inträdde i förstugan åtföljd af magistern.

Här slog han de nya galoscherna, med starkt buller emot väggen, just som pigan öppnade dörren till rummet, der Elsa låg.

En hastig blekhet utbredde sig öfver riksdagsmans ansigte och stegen hade förlorat något af sin stolthet, då han framgick till sin hustrus säng.

”Hur i Guds namn, står det till med dig mor!” utbrast han, och rösten veknade.

”Far!” sade den döende med svag röst och räckte mot honom den matta handen och det

4*