Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/13

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


5

offentliga och privata förbrytelser. Vid dessa senare voro nemligen böterna målsegandens ensak, och var det sålunda för det allmänna likgiltigt, om målseganden talade å saken eller afstod härifrån. Så förhöll det sig naturligen åter icke vid de öfriga förbrytelserna. Och derför träffades här efterhand åtskilliga anordningar för vinnande af trygghet, att laga rättsförföljelse skulle komma till stånd. Straff utsattes för den, som i hemlighet slöte förlikning om en mot honom föröfvad förbrytelse eller uraktlät att härom anställa och till laga dom fullfölja talan. Och de mindre samfundena ställdes i förhållande till de större (respektive hus- och jordegare, by eller grannelag, härad) i ansvar för upptäckandet och lagförandet af gerningsmännen till inom dem begångna missgerningar af gröfre beskaffenhet. Ytterligare lemnades i sammanhang härmed subsidiärt en åtalsrätt åt andra än målseganden, nemligen antingen såsom i anglosachsisk rätt och på Island åt hvar och en enskild medborgare eller såsom i det öfriga Norden och enligt frankisk rätt åt en konungens tjensteman — hos oss länsmanen enligt Ch. LL. Tgm. B. 17. Alla dessa stadganden voro tydligen till hjelp för en sådan målsegande, som var för svag att med egen kraft drifva sin sak mot vederparten. Men de tjenade äfven till kontroll å den målsegande, som sjelf ej hade känsla för sin förpligtelse att i laga rättegång skaffa sig den honom tillkommande upprättelse. De höra derföre tydligen också till en tid, då denna känsla började afmattas. Å andra sidan röja de också en tilltagande sträfvan hos de politiska samfunden och myndigheterna att draga straffverksamheten under sin omedelbara uppsigt — en sträfvan, som helt naturligt skulle framträda i samma mån, som dessa samfund och myndigheter vuxit i styrka och erhållit för ändamålet lämpliga organ.

Straffändamålet ej längre af privaträttslig utan af offentligt rättslig natur.Härmed inträdde dock också en förändring i uppfattningen at straffets ändamål. Den upprättelse, som straffet beredde den enskilde målseganden, trädde alltmera i bakgrunden. Endast i fråga om de förseelser, som blott föranledde böter till målseganden, bibehöll sig tillsvidare detta åskådningssätt. Men i öfrigt lemnades ifrågavarande