Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/162

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
154

förordningar, mellan skeppsfolk enligt 1667 års sjölag, mellan konungens folk redan enligt de äldsta gårdsrätterna etc.). Särskildt märkliga äro i sådant hänseende duellplakaten. Genom 1682 års duellplakat blef det sålunda förordnadt, att samma straff som för envig skulle följa å förolämpning, som egt rum mellan adelsmän och deras vederlikar. Tillsist gåfvos jemväl särskilda föreskrifter i fråga om äreröriga skrifter (Plak. ang. pasquill. 1665 och 1721). Och såväl här som i 1682 års duellplakat framhålles såsom straffbart äfven ett utspridande af sådant, som väl icke fölle under strafflagen, men dock ginge å någons heder och ära.

1734 års lagstiftning godkände och stadfästade i det hela de resultat, hvartill man, efter hvad här skildrats, på förevarande område så småningom kommit. Till en stor del lemnades orörda de bestämmelser, som förefunnes i åtskilliga förordningar (Hofartikl. 1687, Sjölagen 1667 etc.). Särskildt blef så förhållandet med duellplakatets stadganden. I öfrigt straffades väl hvarje någon personligen tillfogad skymf, men ansvaret var för vanliga fall ringa (för ord å heder och ära 6 mark, eljest 1 daler). Det kunde dock stiga på grund af tillvitelsens art (MB 29,1: våldtagen qvinnas förevitande af våldtägten), platsen (MB 60,6: i stort samqväm eller å gata; UB 1,6; RB 14,7; 30,10: inför myndighet) eller föremålet derför (BB 28, 10: mellan gästgifvare eller hans hjon och gäst; MB 14,3: mot föräldrar; MB 15,3, 4, 7, 8 och 9: mot husbonde etc.). Beskyllning för brott eller, såsom det heter, ett lönligt beljugande å lif eller ära föranledde ett skärpt ansvar. Och så var äfven förhållandet med ett skriftligt utspridande af sådant, som rörde annans heder eller ära eller i allt fall vore för honom skymfligt och förklenligt. I fråga om bevisrätten rådde samma grundsatser som förut.

Af hvad, som varit gällande enligt äldre rätt, saknas i 1734 års lag egentligen intet annat än tillåtelsen för anhöriga till en afliden, mot hvilken ärekränkning begåtts, att på grund deraf fullfölja och utföra talan (KB 23 1687, K. Res. 1710 1699, K.RådsB. 1811 1726). I förhållande till den närvarande rätten företer 1734 års lag hufvudsakligen