Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/163

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


155

den olikhet, att den gjort straffbarheten af en vanlig ärekränkning afhängig af den skymfades närvaro. Och i följd häraf hade ej heller begreppet beskyllning vunnit sin fullständiga utbildning. Så vidt fråga ej var om tillvitelse för brott, egde det endast tillämpning med afseende å skriftliga injurier. I enlighet med hvad ofvan antydts, uppfattades härjemte såsom ärekränkning allenast verbalinjurier och symboliska injurier men i motsats till den äldre rätten icke realinjurier, hvarförutom åtskilliga ärestraff här särskildt ännu förekommo: afbön, återkallelse och smädeskrifts uppbrännande af bödeln (MB 5,2; 14,3; 15,9; 18,8; 60,4, 5 och 6; UB 9,4; RB 30,4). Genom KB 116 1740 förordnades redan uttryckligen, att förlikning kunde ega rum i fråga om oqvädinsord, som ej voro ˮaf någon synnerlig beskaffenhet eller skett i stort samqvämˮ (jfr. RB 20,4).




Falsk anklagelse.
Hammarskjöld, Om falsk angifvelse och ärekränkning.
Går en beskyllning för brott ut på att ett rättsligt förfarande må inledas mot den, som beskyllningen afser, innebär den icke allenast ett förtal, utan faller in under begreppet falsk anklagelse. Gerningen ställer sig då straffbar icke blott såsom ärekränkning, utan äfven från den synpunkten, att den tjenar till medel för åstadkommandet af en persons bestraffning och således utgör ett angrepp på dennes rätt till lif, kroppslig integritet, frihet eller gods. Detta uppfattningssätt har tydligen äfven gjort sig gällande i den äldre germanska rätten. Särskilda straffbestämmelser voro gifna med afseende å falskt åtal, och för detta fall funnos ej sådana inskränkningar och förbehåll, som uppställts i fråga om straffbarheten af vanlig ärekränkning. Redan den omständighet, att någon, efter att hafva anlagt en sak mot annan, låt vara af fullkomligt civil beskaffenhet, ändrade sitt käromål eller eljest ej var i stånd att lagligen styrka sina från början framställda påståenden, medförde för honom bötesansvar (s. k. tvætala och offtala i de svenska rättsböckerna, svealagarne, LL:ne och Allm. St.L.) Gick talan ut på lif och ära, stego böterna ansenligen (från 3 till 40 mark enligt ChLL TgmB 20,1; jfr. Allm. St.L. TB 2 i fråga om tilltal för tjufnad).