Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/197

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
189

var uppenbart eller icke. Andra för rånet mera egendomliga qvalificerande omständigheter voro dess förekomst i förening med svårare misshandel eller dess utförande med öfvermagt af en större skara folk. På sådant sätt kunde alltså rånet komma att till straffbarheten ställa sig lika med stölden och äfven höja sig derutöfver. Särskildt var det i allmänhet lifssak, om någon eller, såsom oftast var händelsen, flera tillhopa till lands eller sjös yrkesmessigt plundrade folk på deras gods (stig- eller skogsman eller enligt våra äldre rättsböcker: bunkabrytari, löfvirkinger, grimu maþer).

Efterhand förändrades för öfrigt uppfattningen rörande stöldens och rånets straffbarhet i förhållande till hvarandra. Och långt innan sjelfva begreppen vunno sitt nuvarande innehåll, blef ansvaret för enkelt rån först lika högt och derefter högre än det, hvarmed stölden belades. Härtill torde i hufvudsaklig måtto hafva bidragit de åsigter, som i den romerska och kanoniska rätten utbildat sig i ämnet. Ehuru rån i den romerska rätten städse fortfor att betraktas såsom en form af stöld, blef det dock i vissa fall tillagdt egenskapen af crimen vis och i följd häraf föremål för kriminalrättsligt åtal. Men äfven eljest kom det med tiden att medföra ett högre ansvar (actio vi bonorum raptorum på det tillgripnas fyradubbla värde). Och i öfverensstämmelse härmed uttalade sig äfven kyrkan för strängare straff vid rån än vid stöld (ˮpoenale est occulte auferre, multo majoris est visibiliter eripereˮ). Utvecklingen har härefter, bortsedt från den i den nyaste kriminaljustisen i allmänhet verkställda nedsättningen af straffen, alltjemt fortgått till ett förhöjande af ansvaret för rån. Och i sammanhang härmed står en rörelse att inskränka och borttaga de efterhand uppkomna fallen af qvalificeratdt rån. Med afseende å det intrång på den rånades frihet och angrepp å hans person, som ifrågavarande förbrytelse innebär, har man någon tid här och hvar visat benägenhet att i straffsystemen behandla rånet i sammanhang med våldshandlingar mot person och särskildt jemte frihetsbrotten. Men detta förfaringssätt är nu mera allmänt öfvergifvet.