Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/229

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
221

svenska rätt förbrytelserna enligt Str.L. 22, 5, 10, 13, 14 och 16). Frågan har ju dock endast teoretiskt värde och är således temligen betydelselös.

I fråga om såväl bedrägeri som oredlighet inträffar det i öfrigt, att arter deraf icke behandlats i strafflagen, men likafullt belagts med ansvar, nemligen antingen i lagrum, förekommande i andra delar af den allmänna lagen, eller ock i specialförfattningar (se för den svenska rätten HB 9,6 om ocker, HB 1,2 om brytande af köp, HB 1,3 om bristande hemul, HB 1,6 om förköp, samt 1833 års legostadga § 24 om oförtjent orloffssedel, lagen ang. efterbildning af konstverk 35 1867 jemte K. Kung. 42 1881, lagen om eganderätt till skrift 108 1877 jemte KF 101 1883 och lagen om skydd af varumärken 57 1884 jemte K. Kung. 202 och 266 1885 etc.). Det händer härjemte ytterligare, att gerning, som egentligen är att betrakta såsom bedrägeri, för sammanhangets skull behandlats under annan rubrik (sålunda förstörande af egen försäkrad egendom utan fara för annans person eller gods såsom skadegörelse eller allmänt farlig förbrytelse i nordisk, fransk och belgisk rätt, i motsats till hvad som skett i tysk, österrikisk, ungersk och holländsk rätt). Tvärtom hafva såsom bedrägeri betecknats gerningar, med afseende å hvilka, äfven om de hafva bedrägeriets karakter, straffet tillmätts med hänsyn till helt andra omständigheter, såsom exempelvis den härigenom uppståndna fara för gods eller person (exempel härå i norsk och holländsk rätt; se för den svenska Str. L. 22,3 och 4). I svensk rätt är under bedrägerikapitlet straff äfven stadgadt för sådana gerningar, som alldeles icke behöfva bero på något som helst oredligt syfte (obehörigt utöfvande af hvad till embets- eller tjenstemans befattning hörer och brukande af ostämpladt eller omärkt mått eller vigt). Äfven brott i embete finnes behandladt derstädes (Str. L. 22,5 mom. 2).

Då här behandlade förbrytelser äro så ytterst olika till sin natur, hafva de med afseende å dem stadgade straffsatserna helt naturligt kommit att jemväl ställa sig högst olika. Men äfven i fråga om en och samma förbrytelse förete de särskilda straffsystemen i detta hänseende ganska stora