Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/282

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
274

dels inträngande hos annan utan våld å person, dels inkastande af föremål och dels öfvervåld å den, som arbetade ute å mark, hvartill ytterligare kommo former af skadegörelse och sjelfhjelp med kränkande af hemfriden (jfr. 1734 lag MB 20,6, 11—14). Då det öfvervåld, som bestod i obehörigt fängslande eller bortförande enligt landskapslagarne blott var edsöresbrott, för så vidt hemfrid dermed kränktes, gjordes längre fram till sjelfständiga edsöresbrott först fängslande (Ups. Stadg. 1344, LL:ne och Allm. St. L.) och derefter ytterligare våldsamt bortförande samt pinande till bekännelse (jfr. 1734 lag 20,7 och 8), hvilken senare gerning, då fängslande tänktes ske med afseende å ett förment brott, förut angifvits såsom ett moment i ett olaga fängslande (Ups. Stadg. 1344, LL:ne och Allm. St. L.). Våld vid tillgrepp ur annans stängda trädgård kom äfven att betraktas såsom ett hemfrids- och edsöresbrott (LL:ne och Allm. St. L.), och härtill anknöt sig det skärpta ansvaret för rån i allmänhet (LL:ne, Allm. St. L., 1734 lag MB 20,9 och 10). Edsöresstraffets tilllämpning vid landbos dräpande af jordegare eller annan, som ville hindra honom från rymning (1734 lag JB 16,8) och vid våld af gäst å gästgifvare eller dennes hjon berodde väl ock på en utsträckning af hemfriden, hvaremot billighetshänsyn föranledde, att härmed ansågs lika det våld, hvartill gästgifvare eller dennes hjon gjorde sig skyldiga gent emot gäst och dennes hjon (BB 28,10 ibid.). Hvad åter beträffade den i 1285 års stadga pålysta kyrko- och tingsfriden, fick det derför stadgade edsöresansvaret äfven användning vid våld, som öfvergick den, hvilken färdades på väg till eller ifrån kyrka eller ting (LdskpsL:ne). Och häraf tog man sig senare anledning att förklara edsöre vara brutet, så snart någon i allmänhet satte sig i försåt för annan och å denne beginge öfvervåld (Allm. St. L., jfr. 1734 lag MB 21,6). Det uppstod sålunda en allmän lands- och vägafrid med straffbestämmelser för allt det, som satte resandes säkerhet i fara eller endast störde lugnet å allmän farväg — en lagstiftning rörande ej blott röfveri samt gerningar till förstörande af fartyg (1734 lag MB 21,1—5) utan äfven mindre skadegörelse å egendom och förargelseväckande beteende