Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/30

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
22

för hufvudmannen). Kroppsstraffen leda väl närmast sitt ursprung från kanonisk rätt, som här åter tillgodogjort sig stadganden ur romersk och mosaisk rätt. Under öfvergången till mera offentliga straffarter förekommo döds- eller kroppsstraff alternativt med böter på det sätt, att antingen brottslingen eller målseganden hade valrätt mellan straffarterna, i det senare fallet stundom så att målseganden kunde fordra, huru höga böter han ville. Bestämmelser af såväl den ena som den andra arten finnas i våra landskaps- och landslagar. De hufvudsakligaste kroppsstraffen voro i en äldre tid stympningar, till arten bestämda efter det begångna brottet (snöpning vid våldtägt, handens afhuggande för förfalskare, tungans för förrädare och smädare etc.). Härtill slöto sig äfven andra straff af beskaffenhet att tillfoga brottslingen ett mera varaktigt ondt (bränmärkning, handens genomstingande etc.) Men äfven sådana straff som vanlig hudstrykning med spö eller ris förekommo och blefvo efter hand jemte fängelse, der det kunde anses tjena såsom kroppsstraff (fängelse vid vatten och bröd eller mörkt fängelse i våra stadslagar och gårdsrätter), de arter af kroppsstraff, som fortfarande bibehöllos i användning. I LL:ne äro redan stympningsstraffen mera sällsynta. Efter 1653 års Straffordning komma åter hos oss piskning, gatulopp för män och hudstrykning för qvinnor, i mera allmänt bruk, nemligen såsom förvandlingsstraff för böter. Med 1734 års lag försvinner stympning såsom ett sjelfständigt straff, och äfvenledes afskaffas gatulopp.

Omsider hafva kroppsstraffen äfven under sina hittills bibehållna former fallit offer för nyare tiders reformatoriska rörelser och upphört att brukas såsom egentliga och allmänna straffmedel. Spö- och risstraffet försvann hos oss 1855 och fängelse vid vatten och bröd 1884. Numera begagnas kroppslig tuktan enligt regel blott i disciplinär väg, hos oss aga för barn under 15 år, som begått straffbar handling (StrL 5,1), och för straffångar samt mörk arrest för de senare och mot gemenskapen vid krigsmakten. I utländska rättssystem har man här mångenstädes såsom i Tyskland än vidare inskränkt bruket af denna straffart.