Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/339

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
331

om ärekränkningen gick å heder eller ära, men eljest 40 marks böter eller en månads fängelse å vatten och bröd. Förrädare hade åter liksom förut ej blott förverkat lifvet, utan äfven allt sitt gods under kronan.

Redan i tiden mellan förberörda lagar och 1734 års lag framträdde dock ohöljdt romerska begrepp och rättssatser. Crimina majestatis och perduellionis voro gängse termer i förordningarne. Med den förra afsågs att beteckna angrepp å konungen eller riket, med den senare deremot åtgärd till förminskande af konungens och rikets höghet och värdighet. Åtskilnaden var gjord efter samtida tysk lagstiftning och doktrin. Sväfvande och obestämd såsom den var, hade den likväl för den svenska rätten ej större verklig betydelse än för den tyska. Under inflytande af det romerska begreppet crimen majestatis sammansmälte högförräderi och landsförräderi, för hvilka ju straffet dessutom redan förut var enahanda, till ett gemensamt begrepp (jfr. 1734 lag MB 4,1), och utsträcktes det för dem stadgade ansvaret till åtskilliga andra gerningar. Sålunda kom det skydd, som konungen hade till sin person, att omfatta jemväl drottningen och deras bröstarfvingar (KF 23 1683, 1734 MB 4,1), och utmärktes stämplingar i syfte att förskaffa sig envälde och ändra regeringssättet såsom förräderi (Ständ. Valakt 1719, Ständ. Fören. 1720, Reg.Form. 1720, 1734 lag MB 4,8). Ytterligare förklarades det, att förräderistraffet väntade den, som uppenbarade konungens hemliga rådslag och utgaf de skrifter, hvilkas hemlighållande statens väl påfordrade, eller som mottoge gåfva eller förläning af främmande magt för befrämjande af dess fördel på sitt eget lands bekostnad (KF 912 1696, 1734 lag MB 4,6). All slags gemenskap med fienden bestraffades äfven såsom förräderi: hysande af spejare (Örebro Stadg. 1617), frivillig tillförsel af förnödenheter till fiendtlig krigshär (K. Plak. 141 1677) och hjelp eller anvisning till främjande af dess företag (Krigsart. 1683, Sjöart. 1685, 1734 lag MB 4,1). Den, som lät bruka sig såsom sändebud hos främmande magt eller gick dess i riket anställda ministrar till handa i deras förrättningar, landsförvisades och förlorade