Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/375

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
367

bortfallit (1734 lag HB 8,3, MB 8,3, 18,9, StrB 1,1, 3,2, 5,6 och än vidare åtskilliga lagrum i senare förordningar, bland annat i KF 79 1858). För så vidt särskilda straff förut varit satta å kulpösa förseelser i embete, skola åter enligt föreskrift i 1864 års strafflag de härom gifna stadgandena hafva full rättskraft (Str. L. 25,17). Bland annat skulle sålunda de gamla bötesbestämmelserna för domare, som försumma rättegångstimma, fortfarande bestå (1734 lag RB 2,3, 9,1—4; jfr. i öfrigt GB 12,1, RB 1,12, 2,1 och 8). I praxis synes man dock föga benägen att tilllämpa äldre lagrum af ifrågavarande art. Man finner nemligen, att, äfven hvarest ett eller annat af dem kunnat hafva användning, strafflagens allmänna paragraf rörande försummelse af embetsman blifvit i dess ställe åberopad (i K. Utsl. 712 1875 ej RB 9,3 tilllämpad, då borgmästare varit borta från staden vid RR:ns sammanträden; i K. Utsl. 1011 1879 ej KB 218 1786 och 712 1787 åberopade vid prestmans försummelse i tjensten; i K. Utsl. 112 1880 ej RB 2,1 använd vid försenadt afslutande af ting). Emellertid äro dock, såsom förut nämnts, åtskilliga förbrytelser af embetsmän, såväl dolösa som kulpösa, att bestraffa ej enligt strafflagen utan enligt specialförfattningar (i K. Utsl. 199 1879 och 297 1881 fylleri af prestman vid gudstjenst och vid kyrkostämma belagda med ansvar jemlikt KF 1611 1841 § 2).

En särskild inskränkning i den enligt svensk rätt målseganden eljest ovilkorligen tillkommande åtalsrätten består så till vida, som det ej tilllåtes enskild part att taga stämning å embetsman i anledning af åtgärd, som denne vidtagit i egenskap af domare i någon honom vidkommande sak (K. Förkl. 233 1807). Han eger blott att anmäla sin sak hos hofrätt, justitiekansler eller justitieombudsman för åtals anställande hos hofrätten genom vederbörande advokatfiskal eller annan särskildt tillförordnad aktor. Och vare sig att anmälan lemnas utan afseende eller den i målet fällda domen ej tillfredsställer målseganden, eger denne ej någon klagorätt i ansvarsfrågan, utan allenast hvad angår det i sammanhang dermed möjligen väckta anspråket å skadestånd (K. Utsl. 511 1877, 411