Ifrågavarade böter tillföllo enligt främmande rätt i regel målseganden ensam, i det en särskild fridsbot vid sidan af dem erlades, medan de åter enligt de svenska lagarna gingo till treskiftes, för så vidt de ej särskildt voro ensaksböter. Genom delning af ifrågavarande bötesbelopp uppstodo böter till 12 (halfretr) och 6 öre, samt senare än mindre belopp 4, 3, 2, 1 öre, och genom mångdubblande böter af 6 och 9 mark, hvarjemte genom sammanläggning af olika bötesbelopp ytterligare andra bötessummor uppkommo. Afgörande för böternas storlek var naturligen brottets beskaffenhet och följder, men oftast togs härvid jemväl hänsyn till andra omständigheter, såsom särskildt den sociala ställningen hos den person, mot hvilken brottet föröfvats. Sålunda hade bland annat i Norge hvar man sin särskilda rätt (= bötesanspråk vid mindre oförrätt) alltefter sin lägre eller högre sociala ställning.
Det högre, senare uppkomna bötesbeloppet.Det andra, högre bötesbeloppet, mansboten, var företrädesvis bestämdt med afseende å brottslingens person (friköpande af hans lif), stundom dock äfven, ehuru mindre i vår äldre rätt, under hänsyn till den, mot hvilken brottet blifvit föröfvadt. Det senare synes särskildt hafva varit händelsen vid dråp, men blifver efterhand alltmera brukligt, i samma mån som mansboten upptogs i straffskalan såsom ett verkligt straffmedel. Det är jemväl hufvudsakligen i händelse af dråp, som vi finna föreskrifter om ett deltagande från ättens sida vid erläggande af mansboten. Stadgandena härom få väl lika litet som bestämmelserna om sjelfva mansboten dock anses för ursprungliga. Deras uppkomst hör tydligen till den tid, då man sökte ersätta fridlösheten med böter. Vid sådana svårare fall, der blodshämnden gemenligen öfvergick ej blott den brottslige utan äfven hans anförvandter, ålade man nemligen dessa att medverka till försonings åstadkommande medelst efter närheten i slägtskap afpassade tillskott till bötessumman. Härvid handlade man i sjelfva verket blott i dessa fränders eget intresse och tog uppenbarligen allenast fasta å en förut redan bruklig sed.
