Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/48

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
40

försoning med den genom brotten kränkta gudomligheten. Och enär brotten tänktes bero på de sinliga lustarnes öfvermagt, kommo straffen företrädesvis att bestå i kroppsliga umbäranden och lidanden (s. k. penitenser: fasta, gissel, knäböjande, bärande af tagelskjorta, liggande å bar mark, resa till Rom eller heliga landet, läsande af visst antal pater noster, brännande af ljus etc.) — i senare tider, ehuru allmänt redan på 900-talet, böter (väl ursprungligen allmosor), hvaraf med tiden aflatskrämeriet föranleddes. På sådant sätt bragte kyrkan särskildt de af den verldsliga straffmagten sedermera upptagna kroppsstraffen till användning (vatten- och brödstraffet etc). Af de många olika slag botöfningar, som stodo till hennes förfogande, ålade kyrkan brottslingen ett efter förbrytelsens beskaffenhet lämpadt slag och mått, och först efter denna penitens undergående lemnades efter ytterligare afbön aflösning för gerningen (skript). Allteftersom synden åter var uppenbar eller icke, blefvo penitenserna och aflösningen åter offentliga eller hemliga (hos oss skilnaden mellan oppinbara och lönda skript).

Utöfver dessa penitenser hade kyrkan till sitt förfogande äfven straffmedel, närmare motsvarande dem af verdslig natur. Härvid är fråga om den straffmagt, som utöfvades vid de kyrkliga domstolarne, hvilka i det hela använde samma straffmedel som de verdsliga. Men ur penitenserna, som ålades personligen och formlöst af biskopen eller församlingspresten, utvecklades med tillstädjandet af friköpandet derifrån ett fullständigt kyrkligt bötessystem. Och högst i den kyrkliga straffskalan stod det den germanska fridlösheten liknande och väl derefter i sin slutliga gestalt efterbildade bannet eller exkommunikationen. Det användes hufvudsakligen vid tredska att underkasta sig ålagd penitens. I 13de århundradet uppkom skilnad mellan det stora bannet (anathema), som innebar ett fullständigt uteslutande från församlingens gemenskap, och det mindre bannet, äfven kalladt förbud, hvarigenom syndaren allenast uteslöts från sakramenternas åtnjutande och deltagande i