Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/71

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
63

kommit till utförande eller ej åtminstone straffbart försök egt rum (jfr. dock Str. L. 8, 2; 10, 11; 12, 18 och 20, 17), och likaledes om helt annat brott utförts än det, som den deri delagtige velat eller rimligen kan hafva trott tillärnas eller kunna ske. Endast dolös delaktighet bestraffas således (här dock afvikande meningar och särskildt undantag i fråga om efterföljande delaktighet i Str. L. 3, 10).

I öfrigt tillägger den svenska rätten med afseende å anstiftan och komplott en viss verkan åt ett afstående från det brottsliga uppsåtet, ehuru visserligen ej såsom i åtskillig främmande rätt till befrielse från straff utan blott till dess nedsättande (StrL 3, 1 och 6). Underlåtenhet att hindra brott är endast under vissa förutsättningar straffbart (Str. L. 3, 7 och 8). Ej heller efterföljande delagtighet medför under alla förhållanden straff (StrL 3, 11). Hvarken här eller i fråga om underlåtenhet att förhindra brott äro straffsatserna ställda i något fullständigt beroende af dem, som gälla för hufvudmanmannen, utan hafva i viss mån särskilda strafflatituder stadgats. I en mängd fall behandlas former af delaktighet fortfarande såsom särskilda förbrytelser (biträde vid krigsmans rymning samt vid envig, tjufnad och rån).

I främmande modern rätt har man delvis utmönstrat åtskilliga former af delaktighet såsom uraktlåtenhet att angifva brott (i norsk rätt ej straff härför), efterföljande delaktighet (tysk rätt: delictum sui generis) och komplott (tysk rätt: vanliga regler för delaktighet). I viss mån står väl detta i samband med de nyare åsigter, som under intryck af de med begreppet förbundna vanskligheterna vilja helt och hållet upphäfva detsamma. Det skulle ej vidare göras någon skilnad mellan medgerningsmän och delagtige samt olika slag af dessa senare, utan alla, som på ett eller annat sätt voro verksamma för utförandet af ett brott, skulle ställas till ansvar derför såsom hufvudmän. Å domaren skulle det då ligga att nedsätta straffet med hänsyn till den ena eller den andra af de omständigheter, som föranledt utbildandet af de särskilda kategorierna utaf delaktighet, och hvilka ytterst endast hvila på erkännandet, att vid en