Runverser.
Behandlade af E. Brate[1].
Kap. I.
Inledande framställning af forskningens närvarande ståndpunkt i fråga om den fornnordiska metriken.
§ 1. Vetenskapen var i afseende på utforskningen af den fornnordiska poesiens metriska förhållanden gynsammare stäld än i fråga om månget annat fornspråk. Den förfogade ej blott öfver en omfångsrik poetisk litteratur; forntiden sjelf hade i flera ’háttaluklar’ lemnat nyckeln till sin uppfattning af poesiens formela sida och efterlemnat detaljerade föreskrifter om versers och strofers byggnad. Länge åtnöjde sig ock vetenskapen med dessa gamles metriska vetande utan tanke på att det vore möjligt att tränga djupare än män, som lefvat på den tid, då diktning var ofta öfvad idrott och som sjelfve voro framstående skalder. Småningom leddes likväl forskningen öfver till att abstrahera de metriska reglerna ur diktalstren sjelfva och uppdagade efterhand, att i dessa herskade lagar, om hvilka de forntida metrikerna ej varit medvetna, ehuruväl äfven de i sin diktning iakttagit desamma. Sålunda upptäckte E. Jessen, Zs. f. deutsche phil. II, 1870, s. 140 f. den vigtiga lagen, att drottkvädeversen slutar på spondé, eller troké, eller med andra ord att första stafvelsen i dess sista takt alltid är lång. S. Bugge lemnade i ett föredrag,
- ↑ Läsarens uppmärksamhet fästes vid det till afhandlingen fogade slutordet.
