Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 149 —

ni, men Knussen derborta, han är bara antagen på prof, ser ni, och det är jag som skall se efter honom — Knussen!» ropade han derefter med stigande kraft, ju längre måltiden framskred.

Vid desserten var munterheten allmän, och stojet ökades med hvarje minut, eftersom den af mat och vin framkallade inre värmen fick släppas lös.

Vaktmästaren vid högsta domstolen Paalsen, som var en erkänd humorist, uppträdde på allmän begäran med åtskilliga konstprestationer; han kunde t. ex. gala som en tupp, slå sig med fingret på kinden, så att det klunkade, som när man häller ur en flaska, röra öronen upp och ned, m. m. dylikt.

Kristine tycke icke, att detta var alldeles som det skulle vara. En bröllopsmiddag borde efter hennes smak ej vara fullt så munter på det sättet.

Men då värden tackade Paalsen, kallade han honom på skämt: «Herr justitieråd!»

Detta grep redaktören genast i flygten och ropade högt: «Herr general Knoff, får jag den äran?»

Sällskapet studsade först, men snart var ideén genomförd med alla herrarne: skorstenfejar Lunde blef öfverinspektör och brudgummen blef statsråd.

Men Kristine var glad, att man ej brydde sig om henne. Deremot kunde hon ej förstå, hvarför sällskapet var nära att kikna af skratt, då Paalsen vände sig till fröken Nielsen och sade: «Fru statsrådinna, vågar jag utbedja mig den äran att få dricka ett glas med er?»

«Tack, herr justitieråd!» svarade Eveline och blef litet röd; men strax derefter skrattade hon och hviskade några ord till Mortensen.