Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 210 —

»Bum — bum — bum —» gnolade statsrådet och gick af och an, skramlande med nycklarne.

Men åldermannen, som alldeles icke visste med sig att ha sagt något anstötligt, men deremot tyckte, att statsrådet var en obegripligt nedlåtande herre, ryckte Njædel i ärmen: »Jag tror jag frågar honom om vägen?»

Njædel nickade och åldermannen reste sig upp: »Ta inte illa upp, hans höghet, men det var något som jag gerna ville fråga om.»

»Jag står till er tjenst, herr lotsålderman!»

»Är inte hans höghet öfver alla länsmän, rotmästare och ingeniörkaptener?»

»Joo, joo,» medgaf statsrådet.

Åldermannens ögon lyste af glädje. Ändtligen hade han då fått tag i den rätte; nu skulle han också »sjunga ut» om den der vägen. Och hans länge hopsparda vrede skaffade sig luft i en vältalighet, som statsrådet emellertid icke förstod mycket af.

»Om hvilket vägstycke är här fråga?» sporde han med en häntydning på en stor karta på väggen.

Åldermannen, som var van att sköta kartor från sin skepparetid, letade sig snart till rätta. Statsrådet satte på sig sin guldlorgnett, tog en passare ur ett etui på bordet och mätte stycket med stor noggrannhet.

Derefter talade han sålunda på sitt flytande lugna sätt: »Ser ni, herr lotsålderman, detta är en karta öfver vårt vägnät. Tänker ni er alla dessa röda, gula och blåa linier utsträckta i en linie, så skulle det bli ett ganska ansenligt stycke, inte sant?»