Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 224 —

»Tillåt mig, herr statsr — herr amtman,» inföll Mortensen med sin vördnadsfullaste stämma, »tillåt mig att påminna er om ett gammalt ordspråk: den, som Gud ger ett embete, ger han också förmåga ett förvalta det.»

»Tack för det ordet, tack, herr redaktör!» utbrast amtmannen och fattade hans hand med värme. »Ja, ni har rätt; alltsamman måste komma ofvanifrån!» och han vände sina ögon upp mot den klara blåa vårhimlen, som hvälfde sig öfver hustaken.

Nu började extraordinarierna Hiorth & Bennechen att låta champagnekorkarne smälla, hvilket var deras andel i denna vigtiga dags tilldragelser; och sällskapet närmade sig allt mera matsalen, der statsrådet småningom samlade de förnämsta omkring den öfre ändan af bordet. Det blef en förväntningsfull tystnad, då han höjde sitt glas och började tala:

»Mina herrar! När jag låter min blick glida ut öfver denna samling, är det en tanke, som ovilkorligt slår mig: hvad är det, som sammanlänkar oss alla så fast? Jo, det är det gemensamma arbetet för, den gemensamma hängifvenheten för vår upphöjde monark.»

Mortensen måste småskratta bakom gardinen, der han stod och gjorde anteckningar. Han tänkte på ett tal, som han sjelf hållit i samma sal och öfver samma ämne, men för en annan publik.

Emellertid tog statsrådets tal i dag en högre flygt än vanligt, isynnerhet upptecknade Mortensen mycket noga slutet: